Därför buar jag inte ut Jimmie Åkesson

2014-11-19 23:00 Ann Charlott Altstadt  
Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Sverigedemokraterna fick 13 procent i valet och vänstern var i chock. Men jag har varit där ända sedan 2010 när Lars Ohly, efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, segervisst förklarade att nu tar vi kampen mot rasismen.

Åh nej, hur kunde en massa progressiva radikala människor helt oreflekterat och energiskt kliva rakt in i SD-fällan?! Jag har aldrig deltagit i något bua ut-Åkesson-möte, för jag vill inte agera val­arbetare åt ett parti som förklarat att muslimerna är det största hotet mot landet sedan andra världskriget.

Jag fattar inte varför så många människor ägnat år åt att debattera, definiera och demonstrera mot rasism då det ju är Sverige­demokraternas favoritgren. Partiets önskescenario har slagit in – ett helt land totalt upptaget av SD, rasism, etnicitet, identitet och kultur.

Varför tog inte vänstern i stället kampen för jobb, jämlikhet och välfärd? Varför blev Sverigedemokraterna och inte Moderaterna/Socialdemokraterna huvudfienden under valrörelsen? De två största partierna har triangulerat ihop sig i mitten och deras politik har ökat ojämlik­heten samtidigt som sociala och ekonomiska konflikter avpolitiserats, vilket ledde till SD:s triumftåg mot att bli riksdagens tredje parti.

Vi har cirka åtta procents arbetslöshet, inte på grund av någon naturlag utan för att politikerna i slutet av 80-talet bestämde att det var den enda vägen för Sverige. I dag betyder därför full sysselsättning att arbetslösheten inte får understiga cirka sex procent för då stiger inflationen till en ohanterlig nivå, enligt en ekonomisk teori som cementerats som sanning. Arbetslösheten individualiserades till en fråga om motivation i stället för att vara ett samhällsansvar. Det sliter isär Sverige, inte rasismen. Men medan massor av människor, svennebananer och blattar, marginaliseras ut ur samhället så handlar debatten om Lilla Hjärtat, Tintin, etnisk identitet, kroppars färg och n-ordet, som om alla plötsligt bestämt sig för att låta Sverigedemokraterna bestämma planhalva och passa dem hela tiden.

Integration handlar om att ha ett jobb, en bostad och att få tillgång till utbildning. Att så många invandrare och svenskar är arbetslösa borde därför vara den mest alarmerande av frågor. Så jag förstår inte varför den nya regeringen, som inte vill samarbeta med SD, inte är intresserad av att rycka undan mattan för partiets själva existens. Det är väl självklart att en massa människor, invandrare som svenskar, upplever det som ett problem att det inte finns någon fungerande väg för många invandrare till arbete, bort från bidrag och in i samhället. Frågan måste lyftas som ett ansvar för politikerna i stället för att tystas som rasism. För att inte de senaste decenniernas politiska misslyckanden ska exploateras av SD så måste regeringen bland annat återgå till målet om full sysselsättning, i dess ursprungliga betydelse. Frågan om rasismen är strukturell eller inte verkar vara viktigaste frågan i dag medan det förfärande faktumet att arbetslösheten är strukturell förbigås med tystnad.

Ann Charlott Altstadt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen