För kort preskriptionsfrist för anspråk av semester

2022-10-25 15:57 Erik Sinander  
EU-domstolen i Luxemburg. Foto: Thierry Roge/Isopix/IBL

EU-DOM. En preskriptionsfrist på tre år är för kort för semesteranspråk. Det fastslog EU-domstolen i två olika domar som båda behandlade de tyska reglerna för preskription.

I Tysklands högsta arbetsdomstol Bundesarbeitsgericht uppkom i tre olika mål snarlika rättsfrågor rörande förhållandet mellan EU-rätten och den tyska regeln för preskription av semester. Bundesarbeitsgericht hänsköt i alla tre mål till EU-domstolen frågan om huruvida den treåriga tyska preskriptionen är förenlig med EU-rätten.

Omständigheterna i målen skilde sig något åt, men i samtliga fall krävde arbetstagare att få ut semester respektive semesterersättning som enligt tysk rätt var preskriberad.

Två av målen handlade om rätt till semester som arbetstagare hade intjänat, men som de på grund av arbetsoförmåga inte kunde ta ut. EU-domstolen slog ihop dessa två mål och meddelade en dom om dem. Det tredje målet, som rörde preskription av semesterersättning, avgjorde EU-domstolen i en separat dom.

I båda sina domar redogjorde EU-domstolen överskådligt för den speciella och omfattande betydelse som rätten till semester har i EU-rätten. Enligt artikel 7 i arbetstidsdirektivet har alla arbetstagare rätt till minst fyra veckors betald semester.

Av tidigare praxis följer bland annat att en arbetstagare ska ha rätt till intjänad semester om han eller hon inte har kunnat utnyttja semesterdagar på grund av sjukdom (se till exempel Staatssecretaris van Financiën, C-217/20, ECLI:EU:C:2021:987, refererat i Lag & Avtal nummer 1/2022, sidan 32).

EU-domstolen har också fastslagit att sådan semester som en arbetstagare tjänar in under den tid då han eller hon är sjuk inte åtnjuter samma skydd (se till exempel King, C-214/16, EU:C:2017:761).

I domen över de två förenade målen i vilka arbetstagare först hade tjänat in semester och sedan blivit sjuka fastslog EU-domstolen att deras rätt till årlig betald semester inte utan vidare kunde anses vara preskriberad.

För att preskription i ett sådant fall ska inträda krävs det att arbetsgivaren först har gett arbetstagaren möjlighet att utöva sin rätt till semester.

I den andra domen som meddelades samma dag och som rörde samma rättsfråga utvecklade EU-domstolen resonemanget från domen i de förenade målen. Omständigheterna i detta fall rörde inte den särskilda situationen att arbetstagaren blivit arbetsoförmögen efter att rätten till semester förvärvats.

I detta mål var det i stället fråga om en arbetstagare, i samband med anställningsförhållandets upphörande, kunde få ersättning för semesterdagar som hade samlats ihop under flera år trots att den delvis var preskriberad enligt tysk rätt. I denna dom gjorde EU-domstolen en mer generell prövning av de tyska preskriptionsreglernas förhållande till rätten till semester.

Eftersom rätten till semester är skyddad av stadgans artikel 31 punkt 2 kan begränsningar bara göras i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 52 punkt 1 i stadgan. Enligt denna artikel måste begränsningar vara föreskrivna i lag, förenliga med det väsentliga innehållet i den rättighet som begränsas och med beaktande av proportionalitetsprincipen, motiverade av mål av allmänintresse som erkänns av EU-rätten.

Kravet på lagstöd var i domen okomplicerat eftersom den tyska allmänna preskriptionsregeln följde av den tyska civillagen. Däremot menade EU-domstolen att en automatisk tillämpning av preskriptionsregeln var till förfång för själva kärnan i rätten till årlig betald semester.

För att en arbetsgivare ska kunna stödja sig på preskriptionsreglerna krävs det att arbetstagaren har getts en verklig möjlighet att utnyttja sin rätt till betald semester. Ansvaret för att säkerställa det faktiska utövandet av rätten till semester får, enligt EU-domstolen, inte flyttas över till arbetstagaren som är den svagare parten i ett anställningsförhållande.

I sina domskäl förklarade domstolen vidare att en arbetsgivare inte ska kunna dra fördel av sin egen underlåtenhet att inte informera arbetstagaren om rätt till semester.

Fakta i målet

Dom: ECLI:EU:C:2022:707 och ECLI:EU:C2022:718, den 22 september 2022. 

Mål: C-518/20, C-727/20 och C-120/21. 

Parter: XP mot Frankfurt Airport Services Worldwide, AR mot St Vincenz-Krankenhaus och LB mot TO. 

Saken: Semester. 

Sammansättning: 3 domare. 

Erik Sinander

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen