”Otydliga regler drabbar utstationerade arbetstagare”

2021-02-09 15:50 Erik Sinander  
Erik Sinander. Foto: Lunds universitet

KOMMENTAR. Frågan om vilket lands lag som är tillämplig är viktig för arbetstagare som arbetar i flera länder. Enligt Rom Iförordningen är utgångspunkten att lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete tillämpas (arbetslandets lag).

Vid tillfälligt arbete i ett annat land ändras inte arbetslandets lag. Denna rättsliga förutsättning kombinerad med fri rörlighet för tjänster och stora löneskillnader inom EU är anledningen till att det infördes särskilda regler för utstationerade arbetstagare.

Även om de utstationerade arbetstagarnas anställningsvillkor inte fullt ut följer lagen i landet där de tillfälligt arbetar (värdlandet) föreskriver utstationeringsdirektivet att vissa tvingande minimiregler i värdlandets lag ändå ska tillämpas.

För att utstationeringsreglerna ska kunna tillämpas krävs det naturligtvis att det är fråga om en utstationering. Trots att begreppet utstationerad arbetstagare är centralt finns det inte någon tydlig definition av det. Så sent som år 2018 antogs ett ändringsdirektiv som i huvudsak syftade till att förtydliga tillämpningen av utstationeringsdirektivet. Av ändringsdirektivet följer bland annat vilken lön och ersättning en utstationerad arbetstagare ska få, men det definierar inte vem som är utstationerad arbetstagare.

När EU-domstolen nu i domen om lastbilschaufförer i Nederländerna bekräftat att det uppställs ett krav på tillräcklig anknytning till det land där arbetstagaren utför sitt arbete för att det ska vara fråga om en utstationering kommer det i många fall att vara svårare att avgöra om det föreligger en utstationering.

För den enskilde arbetstagaren innebär det en osäkerhet om vilket lands lag som ska tillämpas. Eftersom arbetstagarsidans arbetsrättsliga anspråk i slutänden är beroende av att kunna genomdrivas rättsligt kan en arbetsgivare dra fördel av denna osäkerhet.

Anknytningsrekvisitet kan bli svårt att tillämpa på situationer där arbetstagare utför arbete i ett land utan att ha särskilt stark anknytning dit. En sådan situation kan till exempel uppstå när arbetstagare utstationeras till ett land utan att övernatta där.

Läs mer: Försök att ogiltigförklara ändringar underkändes

Ännu osäkrare blir rättsläget av det uttalande om utstationeringsdirektivets företräde framför Rom I-förordningen som EUdomstolen gjorde i domen om Ungerns ogiltighetstalan. Det är visserligen självklart att utstationeringsdirektivet har företräde framför Rom I-förordningen, men det är oklart och omdebatterat på vilket sätt som utstationeringsreglerna har företräde.

Ett alternativ är att det är utstationeringsdirektivet som uteslutande fastställer tillämplig lag i stället för Rom I-förordningen.

Ett annat alternativ är att Rom I-förordningen fastställer vilket lands lag som ska tillämpas som utgångspunkt och att utstationeringsdirektivet ingriper och avgör när värdstatens minimiregler har företräde framför den annars tilllämpliga lagen.

Att EU-domstolen inte förtydligade på vilket sätt som utstationeringsdirektivet har företräde framför Rom I-förordningen innebär att definitionen av utstationerad arbetstagare blir ännu osäkrare.

I sammanhanget bör det understrykas att frågan om tillämplig lag för arbetstagare som utför arbete i flera länder är osäker oavsett om Rom I-förordningen är tillämplig eller ej. Enligt Rom I-förordningen ska nämligen lagen i det land som ett anställningsavtal har närmare anknytning till tillämpas i stället för arbetslandets lag.

Läs mer: Utstationering kräver ”tillräcklig anknytning”

För andra avtalstyper krävs det en uppenbart närmare anknytning för att presumtioner som motsvarar arbetslandets lag ska tillämpas. I likhet med osäkerheten om när utstationeringsdirektivet är tillämpligt, drabbar osäkerheten i Rom I-förordningen framför allt arbetstagarna.

Att såväl utstationeringsdirektivet som Rom I-förordningen förlitar sig på anknytning för att fastställa tillämplig lag innebär att det kan bli förmånligt för arbetsgivare att försöka hålla kvar arbetstagare i sändarländerna och se till att de har så mycket anknytning dit som möjligt.

Enlligt min mening är det osäkra rättsläget inte önskvärt. Lagvalsreglernas funktion bör vara att utpeka tillämplig lag, inte att genom sin osäkerhet avskräcka parter från att tvista. Det vore bättre om arbetsrättsliga frågor avgörs enligt avvägningar i materiell nationell arbetsrätt. För att så ska bli fallet måste lagvalsreglerna i såväl Rom I-förordningen som utstationeringsdirektivet förtydligas och bli mer förutsebara.

ERIK SINANDER

Är expert på EU- och arbetsrätt på , Stockholms univeristet och kommenterar EU- domar för Lag & Avtal.

Erik Sinander

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer