Utredningsskyldighet i diskrimineringsmål

2018-10-18 00:00 Erik Sinander  

Arbetstagare som ammar ska skyddas från arbete som innebär risker för amningen. Det kan till exempel vara nattarbete. Vid ett sådant likabehandlingsärende gäller omvänd bevisbörda på så sätt att det räcker att arbetstagaren gör det antagligt att anta att diskriminering förekommit. I nästa steg ska arbetsgivaren bevisa icke-diskrimi­nering.Den omvända bevisbördan innebär också att den nationella domstolen åläggs en utredningsskyldighet. Det konstaterar EU-domstolen i ett mål rörande en skiftarbetande spansk väktare.

Säkerhetsvakten Isabel González Castro födde ett barn i november 2014. Från och med mars 2015 arbetade hon delvis nattskiftspass vid ett köpcentrum i Spanien. Ibland ronderade hon köpcentrumet ensam. På grund av arbetstidens förläggning och arbetsuppgifternas risker inledde hon en rättsprocess mot det privata försäkringsbolaget Mutua Umivale för att få en särskild ersättning som enligt spansk lag ska betalas till arbetstagare som utför arbete som medför risker för amningen.

Den spanska domstol som skulle pröva om försäkringsbolagets vägran att utge ersättning varit laglig ansåg att det var nödvändigt att fråga EU-domstolen dels hur begreppet ”nattarbete” ska tolkas, dels hur EU:s omvända bevisbörderegel för likabehandlingsmål ska tolkas.

EU-domstolen konstaterar att begreppet nattarbete inte definieras i det särskilda direktivet som avser att skydda gravida och ammande arbetstagare. Däremot framgår det av arbetsmiljödirektivet att den som delvis arbetar nattetid ska räknas som nattarbetande.

Enligt EU-domstolens dom får begreppet nattarbete i det särskilda direktivet inte tolkas mindre förmånligt än begreppet i arbetsmiljödirektivet med hänsyn till skyddssyftet. Eftersom Isabel González Castro är natt­arbetande i arbetsmiljödirektivets mening ska hon också anses utföra nattarbete enligt det särskilda direktivet.

Den omvända bevisbörderegeln innebär normalt att arbetstagaren först ska göra det ”antagligt” att diskriminering har skett (lågt beviskrav). Därefter övergår bevisbördan till arbetsgivaren som måste bevisa att diskriminering inte har skett (högre beviskrav).

I detta fall konstaterar EU-domstolen att det spanska systemet för graviditetsersättning, som baserar sig på förfaranden hos privata försäkringsbolag, inte kan avvika från bevisbörde­regeln.

Domstolen konstaterar att Isabel González Castro gjorde det antagligt att hon som ammande utsatts för risker i samband med sitt arbete när hon skickade in läkarintyg till försäkringsbolaget. Arbetsgivaren hade dock inte fullgjort sin bevisbörda genom att till samma försäkringsbolag svara ”vid en ingående prövning av de handlingar arbetstagaren själv har gett in kan det konstateras att hennes arbete inte medför några skadliga risker”.

EU-domstolen menar att arbetsgivaren inte har gjort en individuell bedömning av riskerna för arbets­tagaren. Vidare menar EU-domstolen att det ankommer på den nationella domstolen att själv utreda om respektive part har fullgjort sin bevisbörda.

Erik Sinander

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer