Experten i arbetsrätt: Dags att bygga om den svenska modellen

Kerstin Ahlbergs utsiktspost är det lilla forskningsinstitutet Institutet för social civilrätt på Stockholms universitet. Ända sedan 80-talet när politikerna började tala om att Sverige skulle ”närma sig EG”, som det hette då, har Kerstin Ahlberg bevakat arbetsrätten i unionen.

– Om man ska förstå arbetsrätten i dag måste man ha EU-perspektivet aktuellt hela tiden.

Det är inte i första hand Kerstin Ahlbergs illröda hår som gör att ordet färgstark bubblar upp. Det är snarare attityden: intensiteten, engagemanget som glöder. Hon älskar att ta reda på saker, och vadhelst hon håller på med väcker det hennes stora intresse. Mycket praktiska egenskaper hos en journalist, som är hennes bakgrund. Bland annat bortåt tio år som chefredaktör för Lag & Avtal.

Kerstin Ahlberg är en varm anhängare av den svenska modellen. Men tänker att den kanske måste uppdateras. Inte för att det är något fel på den, utan för att verkligheten har förändrats sedan 1960-talet.

– Det har funnits en blåögd tro på att det ska gå att köra på precis som ingenting har hänt, fast vi är med i EU och unionen utvidgades 2004 med en bunt med länder med betydligt lägre levnadsstandard och andra politiska ideal än de som ligger bakom den svenska modellen. Konkurrensen utifrån har blivit så mycket större och en dom som Laval-domen gör det svårare att hävda svenska kollektivavtal.

Det tidigare så hårdnackade fackliga motståndet mot allmängiltigförklaring av kollektivavtal har mjuknat på sina håll.

– Det kanske inte är fullt så farligt som en del föreställer sig. Det behöver inte innebära att alla kollektivavtal ska allmängiltigförklaras, heller inte hela avtal. Man kan välja ut de delar som man anser särskilt viktiga, till exempel lön och arbetstider. Men det räcker som sagt inte med att det finns regler, de måste följas också.

Som Kerstin Ahlberg ser det finns det två alternativ – om inte alla går med i facket, ”vilket man knappast kan hoppas på”: antingen ge de fackliga organisationerna tillsynsbefogenheter eller införa en helt ny typ av statlig ”yrkesinspektion”. Båda vore avsteg från den svenska modellen.

Kerstin Ahlberg sa upp sig från Lag & Avtal 1990.

– Jag hade lärt mig mycket om arbetsrätt genom att skriva om det. Men jag började känna att jag ville förstå den större helheten utifrån teoretisk grund.

Hon började läsa juridikkurser. Rätt som det var upptäckte hon att hon bara var ett tuppfjät från examen, skrev sin uppsats om allmängiltigförklaring av kollektivavtal i de dåvarande EG-länderna och fick jobb på Arbetslivsinstitutet. Hon kan även titulera sig juris doktor, för en dag ringde dekanus på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och berättade att hon hade blivit utnämnd till hedersdoktor.

– Jag blev så häpen att jag blev alldeles stum.

När Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 fick hon jobbet som forskare och redaktör på Stockholms universitet. Hon huserar i ett av de en gång så utskällda ljusblå höghusen i Frescati. Där har hon skapat sin personliga miljö med textilier i vackra färger och levande blommor.

Hon tar ner ett gammalt foto från anslagstavlan. Det föreställer redaktionen på Lag & Avtal anno 1990, med Kerstin Ahlberg i tvärrandigt i förgrunden. ”Jag trivdes jättebra med dem som jag arbetade med. Men jag kände att jag hade gjort vad jag kunde där, jag ville göra mer.” Hon nålar tillbaka bilden bland tidningsurklipp, kom ihåg-lappar och bilder på de små barnbarnen, tre till antalet.

– Det är så härligt, ren oförvillad kärlek. Min ambition är att jag ska bli en sådan där vuxen som de kan komma till när de är trötta på mamma och pappa. Det skulle jag vilja ge dem.

Som föreståndare för Institutet för social civilrätt ansvarar hon för att det nordiska nyhetsbrevet EU & Arbetsrätt kommer ut. Det är också hon som är eldsjälen bakom den populära seminarieserien Arbetsrätten i EU-perspektiv. Den tog hon med sig från nedlagda Arbetslivsinstitutet.

– Vi trodde inte att folk skulle leta sig ut till universitetet, men seminarierna har blivit ännu mer välbesökta här, konstaterar hon belåtet.

Folkbildaren i hennes själ gläds. Folk ska få chansen att kunna förstå. Därför gillar hon också att undervisa. Bland annat kör hon kurser i arbetsmiljörätt för chefer inom polisen.

Just nu är ungdomarnas anställningsvillkor den fråga som engagerar henne allra mest. Hon upprörs av den nya typen av ”nolltimmars­avtal” som blir allt vanligare. Ingen arbetstid eller inkomst är garanterad. Hela affärsrisken ligger på arbetstagaren.

– Utan att lova ett vitten i gengäld försöker arbetsgivarna binda arbetstagarna till sig med olika typer av konkurrensförbud. Till det kommer ofta klausuler om enorma ”viten” och ”böter”. Även om många av de här villkoren skulle anses oskäliga om de prövades i domstol har de effekt, eftersom de skrämmer unga människor som inte vet vad som gäller.

Avtalen hade varit fullkomligt otänkbara för något decennium sedan, säger Kerstin Ahlberg.

– Varför det har blivit så här kan man bara gissa, men den höga ungdomsarbetslösheten och den sjunkande organisationsgraden på båda sidor har gjort det möjligt.

Vad kan man göra?

– Jag vet inte riktigt. Det är det som jag grubblar på just nu. Det hjälper inte att införa lagstadgad minimilön eller allmängiltigförklarade kollektivavtal, som man antydde i tv-programmet Uppdrag granskning nyligen. De här avtalen strider mot regler som redan finns. Den svåra nöten att knäcka är vad man kan göra för att arbetsgivarna ska följa reglerna. Den svenska modellen bygger ju på att det är facket som ska hjälpa arbetstagarna, men många av de här ungdomarna har antagligen inte ens råd att gå med i facket.

Kerstin Ahlberg är nyss fyllda 67 och tillsvidareanställningen har löpt ut. Hon erkänner att det inte är någon lätt sak att närma sig pensions­åldern.

– Jag hade verkligen en ålderskris förra året. Tidigare i livet har jag tyckt att det bara blir bättre. Men nu tänkte jag: Hur ska det bli när ingen frågar efter mig längre? Omväxlande med: Tänk om jag inte har förstånd att dra mig tillbaka i tid.

Fast det är såklart inte dags för det än. Direkt efter ”pensioneringen” tillträdde Kerstin Ahlberg en tidsbegränsad anställning som ska vara i två år, lika länge som forskningsanslaget från Forte.

– Det räcker till månaden innan jag fyller 69. Då kan det väl vara lagom att inte längre ha någon heltidsanställning.