Inte diskriminerande med åldersgräns för lotsar

Ett avtal som gör skillnad på lotsars arbetstid för de över 60 år är inte diskriminerande, slår AD fast. Åldersgränsen anses vara ett lämpligt medel för att tillgodose äldres ökade behov av vila.

Saco-förbundet SRAT hade stämt staten genom Arbetsgivarverket för att förbundet ansåg att Sjöfartsverket inte levde upp till villkoren i kollektivavtalet som gäller för lotsar.

Ett lokalt avtal LOTSARB finns i tillägg till det centrala kollektivavtalet, AVA-T. Det lokala avtalet ska värna sjösäkerhet, arbetsmiljö och anställningsförhållanden för lotsar. 

Enligt LOTSARB har en lots rätt att gå i pension vid 60 års ålder. Men om personen inte vill gå pension ska han eller hon ha rätt till annan tjänst inom Sjöfartsverket, den myndighet som har monopol på lotstjänster, alternativt erbjudas ett reglerat arbetsschema där lotsning i första hand sker på dagtid.

En av verkets lotsar fyllde 60 år i februari förra året men ville inte gå i pension. Men han varken erbjöds annan tjänst eller annat tjänstgöringsschema. Medlemmen själv ville fortsätta som tidigare.

Förbundet hade yrkat dels på 50 000 kronor i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott, dels på 1,2 miljoner i skadestånd för de 42 tillfällen som lotsen arbetat oregelbundna tider.

Enligt LOTSARB förläggs arbetstid i så kallade dispositionsdygn som innebär att lotsen under 24 timmar i sträck är tillgänglig för att utföra lotsarbete. Men en sådan arbetstidsförläggning är inte tillåten enligt AVA-T.

Förbundet anser inte att avtalet strider mot diskrimineringslagen. Äldre lotsar missgynnas inte och avtalet är berättigat utifrån sjösäkerhet och äldres lotsars hälsa.

Förbundet anser vidare att LOTSARB inte innebär någon avgångsskyldighet och strider därför inte mot Las.

Arbetsgivarverket medger att lotsen arbetat oregelbundna tider och att Sjöfartsverket inte erbjudit honom annan anställning. Men verket menar att LOTSARB strider mot diskrimineringslagen. Staten är därför inte skadeståndsskyldig.

Att särbehandla lotsen är inte nödvändigt eller lämpligt för något skyddssyfte. Vidare anser Arbetsgivarverket att åldersgränsen innebär en avgångsskyldighet före 68 års ålder och strider mot Las. Arbetsgivarsidan påtalar att det är hälsan och inte levnadsåldern som bör ligga till grund för bedömning om skyddssyftet kan uppnås.

AD:s utgångspunkt är att om en arbetsgivare inte kan följa en föreskrift i ett kollektivavtal utan att bryta mot lag, ska arbetsgivaren inte betala allmänt skadestånd för att lagen i stället för kollektivavtalsförpliktelsen har följts.

Arbetsdomstolen finner att redan den genomgripande förändringen av arbetstidsförläggningen, som skulle ha följt av att LOTSARB inte längre hade tillämpats, hade missgynnat lotsen.

Andra frågan är om ålderbegränsningen, enligt diskrimineringslagen, ändå har ett berättigat syfte. AD bedömer att det är berättigat att tillgodose äldres ökade behov av vila och att skydda lotsen mot olyckor och dödsfall.

Frågan är sedan om just 60 år är lämpligt. Här konstaterar AD att LOTSARB, jämfört med andra avtal, kan innebära mycket arbete med lite reglerad vila. Åldersgränsen anses därför vara ett lämpligt medel för att tillgodose äldres ökade behov av vila.

AD konstaterar också att åldersgränsen inte skadar intressen hos de lotsar som fyllt 60, eftersom lotsen kan välja mellan att gå i ålderspension eller att arbeta vidare på ett mindre ansträngande sätt.

Domslutet innebär att staten ska betala Saco-S ett allmänt skadestånd på 75 000 kronor, alltså betydligt mindre än vad förbundet yrkade. Staten är förlorande part och ska betala förbundets rättegångskostnader på 182 700 kronor.

Två av ledamöterna var oeniga och anser inte att AD:s utredning har visat att åldersgränsen på 60 år är en lämplig och nödvändig åtgärd för att tillgodose äldre arbetstagares ökade behov av vila.

 

Mattias Croneborg

Fråga experterna