Hade en kommun saklig grund för uppsägning av en lönebidragsanställd vaktmästare?

Bakgrund: Göran P anställdes hos landstinget 1979. Anställningen gick över till Uddevalla kommun när viss verksamhet gick över till kommunen den 1 januari 1992. Göran var vaktmästare hos kommunen. Kommunen fick lönebidrag för Görans anställning. Kommunen sade upp Göran på grund av personliga skäl den 5 februari 2000.
Kommunal: Uppsägningen ska ogiltigförklaras och Göran ska få 100.000 kronor i allmänt skadestånd. Uppsägningen var inte sakligt grundad.
Kommunen bestrider yrkandena. Uppsägningen var sakligt grundad. Göran var olovligen frånvarande från arbetet vid upprepade tillfällen. Han ville inte heller medverka till några rehabiliteringsåtgärder.
Domskäl: Utredningen visar att Göran var frånvarande och sjukskriven under vissa perioder. Kommunen menar att Görans frånvaro var olovlig vid flera tillfällen. Förbundet menar att Göran var sjuk även om han inte kunde visa läkarintyg.
En del av dessa frånvarotillfällen ligger långt tillbaka i tiden. Inte ens kommunen menar att det förekom någon mer omfattande olovlig frånvaro åren närmast före uppsägningen.
Kommunen hävdar också att Göran var berusad på arbetsplatsen vid flera tillfällen, både under och utanför arbetstid. Förbundet menar att Görans alkoholbruk hänger samman med hans psykiska besvär. Han dricker alkohol på kvällarna för att dämpa sin ångest. Ibland dricker han för mycket och är därför trött och luktar alkohol på arbetsplatsen.
Arbetsdomstolen anser att det är bevisat att Göran var berusad på arbetsplatsen vid flera tillfällen, både i och utom tjänsten. Görans misskötsamhet utgör i och för sig grund för uppsägning.
Förbundet hävdar att kommunen inte fullgjorde sin rehabiliteringsskyldighet. Enligt förbundet föreslog kommunen bara åtgärder som var inriktade på Görans alkoholkonsumtion trots att man kände till hans psykiska besvär. Kommunen menar att man föreslog även andra åtgärder, men att Göran avvisade alla förslag.
Utredningen visar att kommunen under hela Görans anställningstid föreslog olika rehabiliteringsåtgärder, men att Göran avvisade alla sådana förslag. Domstolen anser därför att kommunen fullgjorde sin rehabiliteringsskyldighet.
När det slutligen gäller förbundets påstående att kommunen inte fullgjorde sin omplaceringsskyldighet visar utredningen att Göran omplacerades flera gånger utan att hans beteende förändrades. Arbetsdomstolen anser att ytterligare omplacering inte skulle vara meningsfull.
Utredningen ger inte svar på varför kommunen fick lönebidrag för Görans anställning. Denna omständighet saknar dock betydelse för bedömningen när det gäller misskötsamhet av det slag som Göran visat. Domstolen anser sammanfattningsvis att kommunen hade saklig grund för uppsägning.
Domslut: Förbundets talan avslås. Domen var enhällig.