Innehöll ett kollektivavtal en begränsning av arbetsgivarens fria anställningsrätt? Om inte, var förbundet hindrat att vidta stridsåtgärder för att införa en sådan begränsning?

Bakgrund: Mellan parterna gällde 1981 och 1982 ett kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor för försäkringsbolagens kontorspersonal, 1981-1982 års kontorsavtal. Avtalet gällde endast anställda med en arbetstid av 50 procent eller mer.
I det förhandlingsprotokoll från mötet där kollektivavtalet träffades antecknades att om ett företag på grund av särskilda skäl hade behov av att anställa en person med kortare arbetstid än 50 procent, kunde detta ske efter överenskommelse med förbundets lokala organisation. Anteckningen finns inte med i senare års avtal. Nu gällande avtal är ett nytt, omarbetat avtal och omfattar både kontorspersonal och försäkringssäljare.
Förbundet: Wasa har inte rätt att anställa försäkringstjänstemän på kortare deltid än 50 procent utan lokal överenskommelse. Om detta yrkande avslås yrkar förbundet att AD förklarar att gällande kollektivavtal inte hindrar förbundet att vidta stridsåtgärder för att införa sådana regler i kollektivavtalet.
Protokollsanteckningen gäller fortfarande eftersom protokollet varken var tidsbegränsat eller upphörde automatiskt när kollektivavtalet upphörde. I vart fall ger anteckningen uttryck för en gemensam avsikt hos parterna om hur gällande kollektivavtal skall tolkas.
Gällande kollektivavtal gäller inte tjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent. Eftersom kollektivavtalet inte gäller dessa tjänstemän så har förbundet inget inflytande över arbetsgivarens rätt att anställa tjänstemän av detta slag. Därför finns det inget som hindrar förbundet från att vidta stridsåtgärder för att få till stånd en kollektivavtalsreglering om anställningsrätten.
Arbetsgivarparterna bestrider yrkandena. Protokollsanteckningen gällde bara då 1981-1982 års kontorsavtal var giltigt. I vart fall upphörde anteckningen att gälla med 1994 års avtal. Anteckningen var en förhandlingsregel som innebar en vetorätt för den lokala fackliga organisationen. För att vara giltig måste en sådan regel vara skriftligt dokumenterad i gällande kollektivavtal, men det är den inte.
Förbundet får inte vidta stridsåtgärder därför att fredsplikt råder. Principen om arbetsgivarens fria anställningsrätt har stöd i gällande kollektivavtal även om avtalet saknar en uttrycklig bestämmelse om detta.
Domskäl: När gällande kollektivavtal träffades gick parterna igenom vilka protokollsanteckningar som fortfarande hade betydelse. Den aktuella anteckningen togs inte upp. Om förbundet ansåg att den fortfarande var giltig, borde förbundet framfört detta vid förhandlingarna. Så gjordes inte. Därför har protokollsanteckningen numera inte någon självständig betydelse.
Arbetsgivarens i princip fria anställningsrätt kan begränsas genom lag eller avtal. En begränsning av anställningsrätten är så viktig att den måste komma till klart uttryck i kollektivavtal för att vara giltig mellan avtalsslutande parter och deras medlemmar. Någon uttrycklig begränsning av denna rätt togs inte in i 1994 års avtal. Det är därför inte bevisat att avtalet skall tolkas så som förbundet påstår.
Reglerna om lönevillkor och andra anställningsvillkor i 1994 års avtal gäller uttryckligen inte för tjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent. Detta innebär att avtalsparterna inte kan hota med stridsåtgärder för att få till stånd förhandling om att också denna grupp tjänstemän skall omfattas av anställningsvillkoren i kollektivavtalet.
Om förbundet velat att arbetsgivarens fria anställningsrätt skulle begränsas när det gällde dessa tjänstemän, borde förbundet tagit upp frågan om medbestämmandeavtal. Så skedde inte. Man kan inte tolka in en kvarlevande stridsrätt i en fråga som avtalsparterna inte ens diskuterat under avtalsförhandlingarna.
Domslut: Förbundets talan avslås. Tre ledamöter var skiljaktiga.