Lönefordran Hade säsongsanställda bärplockare rätt till ersättning enligt jordbruksavtalet?


Bakgrund: Två polska kvinnor var säsongsanställda som bärplockare hos TN under somrarna 2001-2003. De fick timlön och ackordslön.
TN hade för dessa säsonger fått säsongsarbetstillstånd för ett visst antal utländska arbetstagare av arbetsförmedlingen. Han är inte bunden av kollektivavtal. Det kollektivavtal som gäller i branschen är jordbruksavtalet.
Ett möte hölls den 3 september 2003 sedan kvinnorna ifrågasatt om avtalsenlig lön betalades. Vid mötet deltog bland annat en ombudsman från Svenska Kommunalarbetareförbundet och TN. I mötesprotokollet konstateras att parterna var överens om att lön betalats enligt TNs säsongsarbetstillstånd.
Kvinnorna väckte talan mot TN vid tingsrätten och yrkade kollektivavtalsenlig lön samt 10 000 kronor var i allmänt skadestånd för brott mot semesterlagen.
De menade i första hand att de träffat avtal med TN om lön på kollektivavtalsnivå. I andra hand hävdade de att lönevillkoret i deras anställningsavtal var oskäligt. Villkoret skulle därför jämkas enligt paragraf 36 i avtalslagen och de skulle få skälig lön, det vill säga enligt kollektivavtalet.
De menade också att de hade rätt till övertidsersättning enligt kollektivavtalet. De hävdade vidare att TN inte hade betalat semesterersättning och att de därför hade rätt till allmänt skadestånd.
Slutligen angav de att ombudsmannen från Svenska Kommunalarbetareförbundet inte hade rätt att träffa avtal för deras räkning.
TN motsatte sig yrkandena. Han menade att parterna hade träffat ett bindande avtal den 3 september 2003 som innebar att kvinnorna inte hade några krav mot honom. Lön betalades enligt anställningsavtalen och den var inte oskälig. Semesterersättning betalades ut med 12 procentenheter av lönen.
Tingsrätten konstaterade att TN inte var bunden av något kollektivavtal och att anställningsavtalen var muntliga. Enligt avtalen skulle ersättning betalas i form av ackord vid bärplockning och i form av timlön vid övrigt arbete. När det gäller timersättningens nivå stod ord mot ord och tingsrätten trodde inte mer på den ena parten än den andra.
Tingsrätten ansåg att den ersättning som betalats ut inte var oskälig och avslog kvinnornas talan.

Kvinnorna yrkar i Arbetsdomstolen att deras talan ska bifallas.
TN motsätter sig ändring. Han hävdar dock inte längre att parterna skulle ha träffat ett bindande avtal som innebär att kvinnorna inte har några krav mot honom.

Domskäl: Den första frågan gäller vad parterna har kommit överens om när det gäller lönen.
TN fyllde i och undertecknade blanketter med beteckningen Arbetserbjudande. De låg till grund för hans ansökan om säsongsarbetstillstånd och åberopades av kvinnorna när de ansökte om visum. På blanketterna är rutan för "ja" ikryssad för om det finns kollektivavtal. Veckoarbetstiden anges till 40 timmar. Det anges också att lön ska betalas "enl. avtal".
Arbetserbjudandena överlämnades till kvinnorna i samband med att parterna kom överens om att kvinnorna skulle arbeta under den kommande sommarsäsongen. Handlingarna är inte några avtal mellan parterna, men kvinnorna hade rätt att utgå från att det som angavs i blanketterna skulle gälla för arbetet. Arbetsdomstolen anser därför att det som anges i arbetserbjudandena ingick i parternas anställningsavtal. Domstolen anser också att parterna träffade avtal om att lön för arbetet skulle betalas enligt kollektivavtal.
Kvinnorna har rätt till minimilön enligt kollektivavtalet för samtliga arbetade timmar enligt sina yrkanden. De har också rätt till övertidsersättning enligt kollektivavtalet. Parterna är överens om att semesterersättning dessutom ska betalas på all intjänad lön.
Arbetsdomstolen anser att kvinnornas yrkanden om lön ska bifallas helt. Däremot kan deras yrkanden om allmänt skadestånd på grund av brott mot semesterlagen inte bifallas därför att TN faktiskt har betalat semesterersättning till dem.

Domslut: AD ändrar tingsrättens dom och förpliktar TN att betala 37 513 kronor till DD och 18 332 kronor till KR och bestämmer att vardera parten ska stå för sina rättegångskostnader. Domen var enhällig.

Läs fulltextdomen

Ann Norrby

Fråga experterna