Mammaledig polis diskriminerades
Den italienska polisen som missade en utbildning därför att hon födde barn skulle ha fått en extrautbildning.
Loredana Napoli godkändes 2009 på ett uttagningsprov som gav rätt till utbildning för en högre tjänst som ordinarie biträdande polisintendent med arbetsledande ställning vid den italienska fångvårdspolisen. Den 5 december 2011 antogs hon till utbildningen. Den 7 december födde hon barn. I enlighet med italiensk rätt var hon sedan obligatoriskt mammaledig i tre månader.
I januari 2012 underrättade fångvårdsförvaltningen Napoli om att hon, enligt lag, skulle förlora sin plats på utbildningen samt rätten till lön 30 dagar efter att mammaledigheten påbörjats. Hon skulle automatiskt antas till nästa utbildning.
2012 överklagade Napoli besluten, då hon menade att obligatorisk mammaledighet inte fick räknas som frånvaro från utbildning.
Den italienska domstolen fann att lagen stred mot både den italienska konstitutionen och mot EU-rätten och att Napoli könsdiskriminerats. Domstolen frågade dock EU-domstolen om det allmänna intresset av lämpligt utbildade personer inom fångvårdspolisen kan rättfärdiga en sådan diskriminering.
EU-domstolen konstaterar att all sämre behandling på grund av moderskap är förbjuden vad gäller urvalskriterier vid anställning. En mammaledig kvinna ska också vid ledighetens slut ha rätt att återgå till sitt arbete eller ett likvärdigt arbete och få del av de förbättrade arbetsvillkor som hon skulle ha haft rätt till då hon var borta.
Mammaledigheten har inte påverkat Napolis ställning, eftersom hon efter ledigheten behåller sin tidigare tjänst, och är garanterad en plats på nästkommande utbildning. Hon har dock missgynnats genom att uteslutas från utbildningen och därmed från en högre tjänst med bättre villkor.
Myndigheter i en medlemsstat kan i viss mån besluta om åtgärder som garanterar allmän säkerhet. När de gör undantag från en grundläggande rättighet som likabehandling måste de dock iaktta proportionalitetsprincipen.
Den italienska bestämmelsen är inte proportionerlig. Den föreskriver automatisk uteslutning från utbildningen och gör det omöjligt att göra examensprovet, utan att ta hänsyn till i vilket skede av utbildningen den mammalediga befinner sig eller hur hon presterat. Det räcker inte att hon ges rätt att gå utbildningen vid ett senare tillfälle, då det är oklart när detta tillfälle är. Det gäller särskilt då myndigheten, som i detta fall, inte har någon skyldighet att anordna utbildningen regelbundet.
Myndigheten kan dock försöka hitta en balans mellan intresset av att påbörjade utbildningar genomförs och intresset av att mammalediga inte diskrimineras genom att inrätta en parallell likvärdig extrautbildning för mammalediga. På så sätt kan de ta examen och nå en högre befattning i rätt tid.
Direktivet är dock inte tillämpligt på regler som fördröjer tillträdet till en yrkesverksamhet för arbetstagare på grund av obligatorisk mammaledighet.
Pernilla Lundblad
Arbetsrättsjurist vid Arbetsgivarverket
