Neutralitetspolicy kan även krävas av offentlig arbetsgivare

En kvinna hade arbetat som kontorschef för den belgiska kommunen Ans i fem år när hon våren 2021 krävde att få börja bära slöja på arbetsplatsen. Kommunen avslog hennes begäran. Dessutom förbjöds hon att, i samband med sitt yrkesutövande, visa några religiösa symboler till dess att kommunen antagit allmänna föreskrifter om vilka symboler som fick bäras. En dryg månad senare antog kommunen en allmän neutralitetspolicy som förbjöd alla synliga symboler för olika övertygelser. Kvinnan väckte talan i belgisk domstol och yrkade att såväl beslutet mot henne som den antagna neutralitetspolicyn skulle förklaras sakna rättsverkningar eftersom de var diskriminerande.

Läs Erik Sinanders kommentar: Två viktiga domar om diskriminering

Mot bakgrund av omständigheterna i fallet fick EU-domstolen möjlighet att ta ställning till om EU-rätten tillåter att en offentlig arbetsgivare kräver att samtliga anställda följer en neutralitetspolicy oavsett om de arbetar i kontakt med allmänheten eller ej.

EU-domstolen har i flera uppmärksammade avgöranden de senaste åren tagit ställning till neutralitetsriktlinjer på arbetsplatser. I det nu aktuella avgörandet hänvisade EU-domstolen upprepade gånger till de tidigare avgörandena. Av praxis står det klart att en neutralitetsriktlinje som förbjuder bärandet av alla synliga symboler inte utgör en direkt diskriminering, men att det kan vara fråga om indirekt diskriminering eftersom sådana riktlinjer i realiteten främst får betydelse för muslimska kvinnor (se Wabe och MH Müller Handel, C-804/18 och C-341/19, EU:C:2021:594, refererad och kommenterad i Lag & Avtal 2021 nummer 4, sidorna 34 och 35).

Trots att en neutralitetsriktlinje i praktiken innebär att framför allt muslimska kvinnor missgynnas så är det inte nödvändigtvis indirekt diskriminering. Enligt artikel 2.2 b i) i likabehandlingsdirektivet är särbehandling inte indirekt diskriminerande om den ”objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga”.

I sin prövning av om det fanns ett berättigat mål i det aktuella fallet konstaterade EU-domstolen att vad som är ett berättigat mål kan skilja sig åt mellan olika EU-medlemsstater eftersom det i denna avvägningsfråga finns ett utrymme för nationell skönsmässig bedömning.

Belgien har i sin konstitution ett krav på neutralitet inom den offentliga sektorn. Mot den bakgrunden konstaterade EU-domstolen att ett krav på neutralitet på arbetsplatsen kan anses uppfylla villkoret att vara objektivt motiverat av ett berättigat mål.

Även om en neutralitetspolicy är motiverad av ett berättigat mål måste den också vara lämplig och nödvändig. Enligt EU-domstolens dom måste en neutralitetsriktlinje upprätthållas konsekvent och förbjuda alla synliga religiösa symboler för att inte vara indirekt diskriminerande. Om neutralitetsriktlinjen inte upprätthålls kan den inte anses vara nödvändig, enligt EU-domstolen.

EU-domstolen erinrade vidare om att medlemsstaterna har ett eget självbestämmande i avvägningsfrågan om en neutralitetsriktlinje är indirekt diskriminerande eller inte eftersom det inte råder någon konsensus om religionsfrihetens ställning på unionsnivå.