Provision för handelsagenter får avtalas bort

Handelsagenter är inte arbetstagare, utan självständiga näringsidkare. I likhet med arbetstagare åtnjuter emellertid handelsagenter visst skydd mot sina huvudmän. EU-direktivet 86/653 om handelsagenter innehåller sådana skyddsbestämmelser. Den 13 oktober meddelade EU-domstolen två separata domar rörande direktivet.

I domen i Rigall Arteria Management, C-64/21, var frågan om handelsagenter har rätt till provision för avtal som ingås med tredjeman. Bakgrunden till målet var att parterna till ett polskt handelsagentavtal hade avtalat bort rätten till provision. Det är möjligt enligt polsk rätt, men eftersom det uttryckligen följer av artikel 7 i handelsagentdirektivet att provision ”skall” utgå hade EU-domstolen att avgöra om det var tillåtet att genomföra direktivet som dispositiv rätt, det vill säga regler som parterna kan avtala bort genom avtal.

I sitt avgörande konstaterade EU-domstolen att ordalydelsen inte utesluter en möjlighet att på nationell nivå låta direktivreglerna vara dispositiva. Vidare anförde EU-domstolen att den skyddstanke som ligger bakom reglerna inte nödvändigtvis gagnas av att rätten till ersättning är tvingande i nationell rätt. Domstolen kom mot den bakgrunden till slutsatsen att rätten till ersättning får genomföras som dispositiv rätt på nationell nivå.

Den andra domen rörde ett trepartsförhållande i Belgien i vilket ett tyskt bolag först ingått handelsagentavtal med ett belgiskt bolag som i ytterligare ett led sedan ingått handelsagentavtal med ett annat bolag. Sedan det tyska huvudbolaget kapat mellanledet och i stället direkt anlitat underagenten genom ett nytt handelsagentavtal uppstod fråga i belgisk domstol om uppsägningsersättning för den relation som underagenten hade haft med mellanledet.

Av artikel 17 punkt 2 i handelsagentdirektivet följer att uppsägningsersättning ska utgå i den mån handelsagenten har gett huvudmannen ”ansenliga fördelar”. I det aktuella fallet konstaterade EU-domstolen att de affärer som underagenten hade genererat visserligen kunde utgöra sådana ansenliga fördelar. För att ersättning ska utgå ska det enligt artikel 17 punkt 2 dock också vara ”rimligt”.

EU-domstolen konstaterade i sin dom att vad som är rimligt i denna mening utgör en skälighetsbedömning. Det faktum att underagenten själv hade tagit huvudagentens uppdrag innebar att det inte vore skäligt att betala ut ersättning. Underagenten har i en sådan situation nämligen inte gjort någon förlust som behöver kompenseras.