Skulle arbetsgivaren betala skadestånd för inkomstförlusten för en avskedad arbetstagare som efter avskedandet varit sjukskriven?

Bakgrund: Diego arbetade sedan många år tillsammans med några andra personer med reklamproduktion i ett aktiebolag som de ägde tillsammans. I mitten av 1990-talet sålde delägarna bolaget, men Diego arbetade kvar som art director. Ett nytt anställningskontrakt upprättades. Där fanns uttryckliga regler om bland annat arbetstagarens rätt att utföra arbete vid sidan av sin tjänst samt konkurrensförbud.
Bolaget började gå dåligt och de fem övriga före detta delägarna slutade men Diego arbetade kvar.
I december 1999 avskedades Diego för att han ägnat sig åt att hjälpa sin hustrus bolag med reklamkampanj. I april 2001 bedömde en läkare att Diegos arbetsförmåga var helt nedsatt och att det fanns en koppling mellan avskedandet och arbetsoförmågan. Läkaren utfärdade då ett läkarintyg med retroaktiv hel sjukskrivning för hela tiden från avskedandet.
Diego stämde bolaget i tingsrätten och yrkade dels drygt 730 000 kronor i ekonomiskt skadestånd, dels 250 000 kronor i allmänt skadestånd. Han gjorde gällande att det inte fanns någon giltig anledning till avsked och inte heller saklig grund för uppsägning.
Bolaget menade att Diego brutit mot sina åligganden på så sätt att giltig grund för avsked och även saklig grund för uppsägning funnits, eftersom han medverkat vid framtagande och utformning av en omfattande reklamkampanj för sin hustrus bolag. Enligt allmänna principer om lojalitet i anställningsförhållanden och enligt anställningsavtalet var det förbjudet att bedriva sådan konkurrerande verksamhet. Bolaget menade att Diego i vart fall inte lidit någon skada eftersom han varit helt sjukskriven och fått sjukersättning under den aktuella tiden. Bolaget menade att det inte fanns ett adekvat orsakssamband mellan avskedandet och Diegos sjukdom.
Diego erkände att han hjälpt hustrun med reklamkampanjen, men han menade att hans insatser var ytterst begränsade. Han hade endast lämnat synpunkter och vidarebefordrat olika utkast. Det handlade om maximalt tio timmars arbete. Det hade inte inverkat på hans arbete hos bolaget och inte heller brutit mot bolagets policy. Enligt bolagets policy fick man ha icke kommersiella uppdrag för bland annat släkt och vänner. Hans sjukskrivning berodde helt på att han avskedats. Före avskedandet hade han aldrig varit sjuk men i anslutning till detta förlorade han fotfästet och tappade sin förankring i verkligheten. Det var därför han inte kom sig för med att gå till läkare direkt.
Tingsrätten fann att Diego inte utfört mer arbete åt sin hustrus företag än vad han erkänt. Av utredningen framgick att arbetstagarna var skyldiga att få skriftligt tillstånd från styrelsen för att få lov att utföra arbete åt annan. Som regel godtogs att de anställda utförde mindre omfattande arbete åt vänner, släktingar och idrottsföreningar utanför arbetstid.
Tingsrätten fann att Diego var skyldig att ha styrelsens tillstånd för att utföra arbetet åt hustruns bolag. Hans arbetsinsatser måste dock betecknas som ytterst begränsade. Det var inte fråga om någon verklig konkurrenssituation. De har inte haft någon menlig inverkan på bolagets verksamhet. Tingsrätten kom fram till att Diegos brott mot anställningsavtalet inte varit så allvarligt att tillräckliga skäl för avsked eller saklig grund för uppsägning skulle anses ha funnits.
Tingsrätten fann vidare att det inte fanns tillräcklig bevisning för ett adekvat orsakssamband mellan avskedandet och Diegos sjukdom. Domstolen kom därför till slutsatsen att Diego inte lyckats bevisa att han lidit någon ekonomisk skada, som bolaget var skyldigt att betala för.
Tingrätten bestämde det allmänna skadeståndet för det felaktiga avskedandet till 100 000 kronor.
Diego yrkar att arbetsdomstolen ska ändra tingsrättens dom och bifalla hans yrkande om ekonomiskt skadestånd. Han blev helt oförmögen att arbeta på grund av avskedandet. Han saknade sjukdomsinsikt och sökte därför inte någon läkare under tiden från avskedandet och fram till dess han sjukskrevs.
Bolaget bestrider och yrkar att arbetsdomstolen helt ska ogilla Diegos alla yrkanden. Diego var betydligt mer aktiv och involverad i reklamkampanjen för hustruns bolag än han velat medge. Han var i praktiken projektledare.
Domskäl: Arbetsdomstolen finner, precis som tingsrätten, att utredningen inte visat att Diego utfört mer arbete åt sin hustrus bolag, än vad han uppgett. Diego var enligt anställningsavtalet skyldig att få styrelsens tillstånd att utföra arbetet. Detta brott mot anställningsavtalet var dock inte så allvarligt, att det utgör tillräckligt skäl för avskedande. Inte heller fanns det saklig grund för uppsägning. Bolaget ska därför betala allmänt skadestånd för det oriktiga avskedandet med det belopp som tingsrätten har bestämt.
En arbetstagare som är sjukskriven när han eller hon borde ha fått lön från arbetsgivaren men inte fått sådan till exempel på grund av ogiltigt avskedande, har i princip inte rätt till ekonomiskt skadestånd för motsvarande tid. Han eller hon kan nämligen som regel inte anses stå till arbetsgivarens förfogande under den ifrågavarande perioden och arbetsgivaren har då inte behövt betala någon lön. Det krävs starka skäl för att frångå den principen. Det kan vara befogat att ålägga arbetsgivaren skadeståndsansvar för den ekonomiska förlust som sjukskrivningen kan ha medfört. Det krävs då stora krav på den utredning som ska styrka orsakssambandet mellan arbetsgivarens handlande och sjukdomen.
Det saknas i detta fall helt utredning om förhållandena från avskedandet och fram till det tillfälle då den första bedömningen gjordes av Diegos hälsotillstånd efter avskedandet. De sammantagna omständigheterna i målet är inte sådana att bolaget ska bli ersättningsskyldigt för den ekonomiska skada som Diego yrkat ersättning för.
Domslut: Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut. Domen var enhällig.