Var det rätt att säga upp en arbetstagare på grund av sjukdom?

Bakgrund: Sevinc S anställdes 1979 som familjepedagog i kommunen och 1981 som hemspråkslärare i kommunen. Hon led av luftvägsbesvär som hade klassats som arbetsskada. På grund av hennes besvär gjorde kommunen en del försök till rehabilitering men avbröt dessa och sade 1996 upp henne av personliga skäl.
Förbundet yrkar att arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen och att kommunen skall betala 90 000 kronor i allmänt skadestånd till Sevinc. Förbundet hävdar att kommunen sagt upp Sevinc utan att det fanns saklig grund för det. Sevinc blev ofta sjuk i vissa av kommunens dåligt ventilerade lokaler. Sjukdom är inte saklig grund för uppsägning såvida inte den anställda inte längre kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren. Kommunen föreslog ingen omplacering. Det fanns flera lediga befattningar inom kommunen som hon kunde ha fått pröva eller omplacerats till. Kommunen vidtog inte relevanta rehabiliteringsåtgärder och levde därmed inte upp till bestämmelserna i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring.
Kommunen bestrider. Sevinc kunde med hänsyn till sina luftvägsproblem endast utföra ett begränsat antal uppgifter hos kommunen. Kommunen vidtog under en lång tid flera arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder utan resultat. Detta berodde till stor del på att Sevinc själv inte ville medverka. Vid uppsägningstillfället fanns det inte några andra arbetsuppgifter som Sevinc hade kunnat omplaceras till.
Domskäl: Sevincs problem var koncentrerade till själva arbetsmiljön och gällde inte arbetet som sådant. Hon var tvärtom framgångsrik i sitt arbete som lärare i kommunen. Hon hade även kapacitet att utföra arbetsuppgifter som låg vid sidan av lärararbetet.
Sevinc fick sju olika erbjudanden om arbete under den aktuella tidsperioden. Tre av dessa innebar att hon erbjöds arbete som inte var lämpliga för henne med hänsyn till hennes hälsotillstånd. De fyra övriga kunde dock ha ansetts lämpliga.
Det ankommer på den arbetstagare som bereds rehabiliterande åtgärder att medverka i mån av förmåga. Om en arbetstagare utan giltigt skäl vägrar att delta i en rehabiliteringsåtgärd, måste det innebära att arbetsgivaren fullgjort sitt rehabiliteringsansvar. Arbetstagaren kan då inte få behålla arbetet. Detta gäller dock endast om det är fråga om en arbetsprövning som kan antas bidra till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete och då till ett sådant arbete som arbetstagaren skäligen bör godta. I detta fall kunde det inte begäras av kommunen att driva rehabiliterings- och omplaceringsförsöken vidare. Kommunen fullgjorde sitt rehabiliteringsansvar. Det fanns därmed saklig grund för uppsägning.
Domslut: Förbundets talan avslås. Domen var enhällig.