Vilken månadslön skulle användas vid beräkningen av begränsningsbeloppet i paragraf 39 i anställningsskyddslagen?
Bakgrund: Scanair var ett systerkonsortium till SAS. Scanairs verksamhet bestod främst i att utföra flygningar för charterföretag.
Under sommaren 1993 var Scanair under avveckling. Den 19 juli 1993 träffade Scanairs lokala HTF-klubb och Scanair ett lokalt kollektivavtal som innebar att ett antal kabinanställda hos Scanair inte skulle ha företrädesrätt till återanställning på grund av de stundande uppsägningarna.
Samtliga anställda i Scanair sades i september 1993 upp på grund av arbetsbrist.
Den 31 december 1993 upphörde Scanairs verksamhet. Dagen därpå inledde Premiair A/S sin verksamhet inom i huvudsak samma område som Scanair. Premiair hade då anställt ett stort antal av dem som tidigare varit anställda hos Scanair. Premiair anställde under våren och hösten 1994 ytterligare ett antal arbetstagare.
I domen nr 108/1995 fastställde AD att den del av kollektivavtalet som innebar att kabinanställd personal vid Scanair saknade företrädesrätt till återanställning var ogiltigt. 1996 slog AD i en mellandom (nr 92/1996) fast att verksamhet hade gått över från Scanair till Premiair och att de kabinanställda som tidigare sagts upp av Scanair hade företrädesrätt till återanställning hos Premiair enligt lagens turordning. De kabinanställda vilkas rätt till återanställning blivit åsidosatt av Premiair kunde ha rätt till skadestånd.
Den nu aktuella mellandomen gäller beräkningen av det belopp som enligt paragraf 38 och 39 i anställningsskyddslagen utgör det maximala ekonomiska skadeståndet avseende tid efter anställningens upphörande.
Premiair A/S heter numera My Travel Airways A/S.
HTF yrkar i första hand att arbetsdomstolen ska fastställa att begränsningsbeloppet enligt paragraf 38 och 39 i anställningsskyddslagen uppgår till 545 352 kronor för Monica B och till 737 120 kronor för Heidi M. HTF yrkar i andra hand att begränsningsbeloppet för Monica uppgår till 496 296 kronor och för Heidi till 564 395 kronor.
Det är den månadslön som arbetstagarna skulle ha fått som anställda hos Premiair som ska ligga till grund för beräkningen. Om AD skulle finna att det är den sista månadslönen hos Scanair som ska ligga till grund för beräkningen, ska den faktiska månadslönen för Monica och Heidi, som med stöd av föräldraledighetslagen arbetade 75 procent, räknas upp till en heltidslön.
Bolaget bestrider yrkandena. Det är den sista månadslönen hos Scanair som är avgörande.
Domskäl: I paragraf 38 i anställningsskyddslagen anges att ersättning för förlust som avser tid efter anställningens upphörande får bestämmas till högst det belopp som anges i paragraf 39.
Bestämmelserna i paragraf 39 i anställningsskyddslagen tar sikte på situationen då en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom, genom vilken en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande eller har förklarat att en tidsbegränsad anställning ska gälla tills vidare. I paragrafen anges att skadeståndet ska beräknas med utgångspunkt i arbetstagarens sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren när anställningsförhållandet upplöses och ska bestämmas till ett belopp som motsvarar 16, 24 eller 32 månadslöner beroende av anställningstidens längd. När det i paragraf 38 hänvisas till det belopp som anges i paragraf 39 avses alltså ett belopp som beräknas med ledning av anställningstiden och månadslönebeloppet hos den arbetsgivare som har haft arbetstagaren anställd.
En annan tolkning av bestämmelserna är möjlig endast i den situation som är aktuell i målet. Det finns dock inte något i lagtexten som ger stöd för att begränsningsbeloppet i en sådan situation skulle beräknas på ett annat sätt än i andra fall när företrädesrätten åsidosätts. Det finns också uttalanden i lagens förarbeten som innebär att begränsningsbeloppet ska beräknas med ledning av ett tidigare faktiskt tillämpat månadslönebelopp.
Arbetsdomstolen kommer fram till att det är månadslönen i arbetstagarnas anställning hos Scanair som ska ligga till grund för beräkningen av begränsningsbeloppet enligt paragraf 38 och 39 i anställningsskyddslagen.
När det sedan gäller frågan vilket månadslönebelopp i anställningen hos Scanair som ska läggas till grund för beräkningen kan man varken av lagtexten, förarbetsuttalandena eller tidigare rättsfall dra någon slutsats om vilket månadslönebelopp som ska läggas till grund för tillämpningen av paragraf 39 i ett fall då arbetstagaren har en heltidsanställning, men är helt eller delvis tjänstledig vid den tidpunkt då anställningen upplöses. Därför bör man särskilt beakta de ändamålssynpunkter som ligger till grund för regleringen i paragraf 39 i anställningsskyddslagen, nämligen att det ska finnas en kännbar sanktion då en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en domstols dom.
Den enda möjliga tolkningen är att man som månadslön betraktar det avtalade månadslönebeloppet vid tjänstgöring enligt det arbetstidsmått som gäller enligt anställningsavtalet. En sådan tolkning ligger helt i linje med de ändamålssynpunkter som ligger till grund för regleringen i paragraf 39. En sådan lagtolkning leder inte till någon överkompensation till arbetstagaren.
Månadslön i de nu aktuella situationerna är det avtalade månadslönebeloppet vid tjänstgöring enligt det arbetstidsmått som gäller enligt anställningsavtalet.
Domslut: AD förklarar att begränsningsbeloppet enligt paragraferna 38 och 39 i anställningsskyddslagen för Monicas del uppgår till 496 296 kronor och för Heidis del till 564 384 kronor. Domen var enhällig.
