ARBETSRÄTTSLIG KOMMENTAR
Arbetsdomstolen måste begära fler förhandsavgöranden från EU-domstolen
Två färska domstolsavgöranden blåser nu nytt liv i det lite slumrande systemet med förhandsavgörande, skriver Niklas Selberg & Erik Sjödin som anser att AD oftare måste beakta EU-domstolens ställningstaganden.
Annons
EU-arbetsrätten utvecklas genom en dialog mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. I detta samtal har de inblandade aktörerna olika roller: Den nationella domstolen ställer frågor och EU-domstolen ger svar i form av ett förhandsavgörande om tolkningen av EU-rätten. De nationella domstolarna kan – utifrån de tvister som anhängiggörs hos dem – välja att ställa en fråga om vad som är EU-rättens innebörd. På detta sätt tar domstolarna en aktiv del i den dialog som varit och är så oerhört viktig för att utveckla EU-rätten. Färsk rättsutveckling i svenska Högsta domstolen och i Europadomstolen i Strasbourg innebär enligt vår mening inte bara att parterna i domstolsprocesser i avsevärt större utsträckning än idag bör begära att domstolen hämtar in förhandsavgörande från EU-domstolen, utan också att den nationella domstolen ofta bör bifalla denna begäran.
EU-domstolen svarar alltså den nationella domstolen i ett förhandsavgörande (saken regleras i artikel 267 i FEUF) om hur fördragen och andra rättsakter som direktiv och förordningar ska tolkas. Medlemsstaternas högsta domstolar måste begära förhandsavgöranden medan underinstanser får fråga. Av praxis från EU-domstolen framgår när förhandsavgörande ska inhämtas (de så kallade CILFIT-kriterierna från målet C-283/81), men också att det finns vissa undantag från skyldigheten att begära förhandsavgöranden, till exempel när frågan är tillräckligt klar (doktrinen om acte clair).
Sverige har varit medlemmar i EU i nästan trettio år, och under dessa år har vi bevittnat en genomgripande förändring av den svenska arbetsmarknaden – och av EU:s arbetsrätt. De centrala arbetsrättsliga lagarna – de om anställningsskydd, medbestämmande, arbetsmiljö, arbetstid, semester, diskriminering – genom för alla i varierande grad regler från EU. Även lagstiftningen om företagshemligheter, dataskydd och visselblåsning är numera harmoniserad på EU-nivå. Svensk rätt har fått lagar som den inte skulle ha haft om det inte var för medlemskapet i EU. Äldre svensk arbetsrättslig lagstiftning genomför numera också EU-rätt.
Men hur ser det då ut med det svenska bidraget till dialogen som utvecklar EU-rätten?
Svenska AD har sedan vi blev medlemmar i unionen begärt förhandsavgörande från EU-domstolen fyra gånger. Första gången var 1999 i ett mål om vad som är lika lön för lika arbete C-236/98 JämO, därefter i C-341/05 Laval, C-83/13, Fonship och C-336/15 ISS. Det är en underdrift att påstå att förhandsavgöranden inte varit något särskilt vanligt förekommande inslag i Arbetsdomstolens slitande av tvister. Men, nyligen – i slutet av 2022 – kom två domar som bör ändra på detta; den ena från Högsta domstolen och den andra från Europadomstolen,
I domen Rutar mot Slovenien (ansökan nr 21164/20) av den 15 december 2022 slog Europadomstolen återigen fast att det utgör ett brott mot rätten till rättvis rättegång i Europakonventionens artikel 6 om en domstol inte utförligt motiverar varför den nekar en begäran att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Europadomstolens dom innebär att en nationell domstol som vill avslå en begäran om förhandsavgörande tydligt måste redovisa hur den tillämpat de s.k. CILFIT-kriterierna och alltså kunna visa att den aktuella frågan var irrelevant eller att EU-domstolen redan uttalat sig i samma eller likartad fråga eller att den korrekta tillämpningen av EU-rätten är uppenbar. Om domstolen inte gör det, kränker den alltså rätten till rättvis rättegång. På detta sätt får den nationella domstolen en slags förklaringsbörda och ta fram en ordentlig analys av den EU-rätt som är aktuell att tillämpa i tvisten i den nationella domstolen.
Svenska Högsta domstolen kom veckan därefter, den 20 december 2022, med ett prejudikat på ett liknande tema (mål nr Ö 5978-21). I det aktuella avgörandet – som HD döpte till ”Astrazenecas tilläggsskydd” – undanröjdes och återförvisades ett beslut från Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) med anledning av att det förekommit ett grovt rättegångsfel som kunde antas ha inverkat på målets utgång. HD tillämpade alltså reglerna om möjligheten att klaga över domvilla, som utgör ett extraordinärt rättsmedel med vilket även lagakraftvunna avgöranden kan undanröjas (59 kap. 1 § p 4 rättegångsbalken). Vad var det då för grovt rättegångsfel som gjorde att HD undanröjde ett lagakraftvunnet avgörande från PMÖD? Jo, det var just domstolens underlåtenhet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Trots att ingen av parterna i tvisten hade krävt att PMÖD skulle begära förhandsavgörande, begick domstolen ett grovt rättegångsfel när den inte ställde en fråga till EU-domstolen.
HD framhåller att systemet med förhandsavgöranden från EU-domstolen syftar till att säkra en korrekt och enhetlig tillämpning av unionsrätten i medlemsstaterna, dvs. att förhindra att EU-rätten tillämpas på olika sätt i olika länder. Dessutom pekar HD på att förhandsavgörande även kan ses ur ett ”processuellt perspektiv” såsom en handläggningsåtgärd i den nationella domstolen. EU-fördragets regel om förhandsavgörande normerar förfarandet i svensk domstol, och att inte begära förhandsavgörande kan därmed utgöra ett rättegångsfel. HD fortsätter och förklarar att rättegångsfelet är grovt – nämligen (vår kursivering) ”när en domstol i sista instans med prejudicerande verkan avgör ett mål i vilket den aktuella unionsrättsliga frågan är helt avgörande för målets utgång”. I denna situation föreligger också en presumtion för att rättegångsfelet påverkat målets utgång. Den svenska Arbetsdomstolen är en sådan domstol som omfattas av HD:s prejudikat: De flesta arbetsrättsliga tvister avgörs i praktiken av Arbetsdomstolen som första och sista domstol. Sammanfattningsvis är det alltså med tillämpning av HD:s avgörande grovt rättegångsfel om AD inte begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen när AD avgör ett mål i vilket en unionsrättslig fråga är helt avgörande för målets utgång. HD vidgår också att det avgörande vid denna prövning blir hur den nationella domstolen uppfattar den materiella EU-rätten.
Det är enligt vår mening ofta svårt att göra prognoser över utgången av ett mål i EU-domstolen. Fördragens formuleringar är öppna och direktiven är resultat av förhandlingar och uttrycker därför många motstående intressen. EU-domstolens tolkningsstil fäster stor vikt vid direktivreglernas sammanhang och syfte. Dessutom är EU-stadgan numera bindande, och med grund i denna har det kommit många viktiga och överraskande domar från EU-domstolen. EU-domstolen har exempelvis dragit slutsatsen att det för att uppfylla EU-stadgan kan krävas ytterligare regler än de som finns i direktiv – såsom skyldighet att registrera arbetstid (C-55/18 CCOO). Dessutom har EU-domstolen slagit fast att sådant agerande som ur svensk synvinkel klart och tydligt utgjort diskriminering, med tillämpning av EU-stadgans regel om näringsfrihet inte måste vara det i EU-rättslig mening (C-157/15 Achbita).
Det kan vara svårt att avgöra om en unionsrättliga fråga är helt avgörande för ett måls utgång. Utvecklingen i EU-domstolen är dynamisk med oförutsägbara utvecklingssprång. Då och då faller rätt långsökta argument med stöd i EU-stadgan domstolarna på läppen, och i det läget är det ju klart att den unionsrättsliga frågan är helt avgörande för målets utgång. I åter andra tvister blir EU-rätten inte framträdande i parternas argumentationer, och då blir det svårare att påstå att en unionsrättslig fråga skulle vara helt avgörande för målets utgång.
Två färska domstolsavgöranden blåser nu nytt liv i det lite slumrande systemet med förhandsavgörande. En domstol som inte tydligt tillämpar CILFIT-kriterierna och motiverar ett avslag på en parts yrkande om begäran av förhandsavgörande kränker rätten till rättvis rättegång i Europakonventionen. Det är grovt rättegångsfel enligt rättegångsbalken (och avgörandet ska undanröjas) om en domstol inte begär förhandsavgörande från EU-domstolen när en EU-rättslig fråga är helt avgörande för målets utgång – och när är EU-rätten inte det i arbetsrättsliga sammanhang? Sammanfattningsvis har de som tvistar om en arbetsrättslig fråga stor anledning att begära att domstolen inhämtar förhandsavgörande från EU-domstolen, och om den nationella domstolen inte skulle vilja det måste den motivera sig utförligt. Parterna i arbetsrättsliga tvister har alltså anledning att klargöra för varandra och domstolen att man är av uppfattningen att det föreligger EU-rättsliga frågor i ett mål.
Vi är övertygade om att i framtiden kommer svenska Arbetsdomstolen att göra sin stämma hörd i dialogen mellan nationella domstolar och EU-domstolen. Dessvärre kommer detta att leda till avsevärt längre handläggningstider i Arbetsdomstolen (2022 var den genomsnittliga handläggningstiden i EU-domstolen 16,4 månader). Fler förhandsavgöranden ökar inte bara europeiseringen av svensk arbetsrätt, utan förstorar också det svenska bidraget till EU:s arbetsrätt.
