”Garantitid är påhittat av arbetsgivarna”

Det här avtalet slöts 2003. Var du med vid de här avtalsförhandlingarna?

– Inte förhandlingarna, nej.

Var någon från Hastus med vid förhandlingarna?

– Äh, det känner jag inte till.

Enligt din uppfattning, vilka är det som tolkar bussföraravtalet?

– Det är de olika avtalsförhandlarna på respektive bolag.

Bussbranschavtalet är ett avtal mellan Sveriges bussföretag och Svenska Kommunalarbetareförbundet. Är det de som tolkar avtalet?

– Jag förutsätter det. Jag gör det inte.

Har du pratat med Kommunalarbetareförbundet centralt om tolkningen?

– Nej.

Kommunals ombud Henric Ask från LO-TCO Rättsskydd försöker smula sönder vittnesmålet från en konsult som under många år arbetat med Hastus, det dominerande planeringsverktyget för bussbolag. Vittnet som alldeles nyss svurit vittneseden frågas först ut i vänligare ton av arbetsgivarnas ombud Jan Bergman, chefsjurist på Transportföretagen, som åberopat honom.

Kommunal ifrågasätter med sitt förhör vad konsulten över huvud taget har på förhandlingen att göra.

Frågan i målet är om busschauffören Peter Sjögren på bussbolaget Nettbuss ska få räkna upp sin sista halvtimme på passet mellan Göte­borg och Borås och använda det som en arbetstidsförkortning. Enligt bussbranschavtalet får varje arbetad timme mellan klockan 22 och 06 räknas upp med 1,17 när den sammanlagda ordinarie arbetstiden fastställs. Varje sådan timme ger knappt tio minuter förkortad arbetstid.

Peter Sjögrens officiella arbetstid när han kör de 6,5 milen mellan Borås och Göteborg i det aktuella passet är till klockan 22.43, men det visste han inte förrän ett tag efter att han började köra sin tur i december 2016. Han hade varje gång avslutat sitt pass och gått hem klockan 22.17. Men en dag när han satt och räknade på sitt schema hemma på kammaren insåg han att det fattades tid.

– Jag hade absolut ingen aning om det, säger han från vittnesbåset iklädd en randig rödvit skjorta.

Han hade hela tiden fått betalt för tiden fram till klockan 22.43 men han hade inte fått någon uppräkning i arbetstid. Trots att han själv är skyddsombud och schemagranskare hade han missat oklarheten i sitt eget schema. Hans chef lovade att han kunde fortsätta gå hem vid samma tid men att det bara var ”faktiskt arbete” som kunde ge uppräkning av arbetstiden.

Men i så fall var Peter Sjögren beredd att stanna kvar och tvätta bussen eller vad som helst.

– Varför stannade du inte kvar när du fick reda på det då? frågar Jan Bergman klädd i ljusblå kostym och svart slips med vita prickar.

– För att arbetsgivaren inte erbjöd mig något arbete, svarar Peter Sjögren och kliar sig i sitt vita skägg.

Under hela denna förhandlingsdag återkommer begreppet garantitid som beskrivning av de tidsluckor där folk får vara hemma men ändå får betalt för det. Kommunal hävdar att begreppet är påhittat av arbetsgivarparterna och inte anges i kollektivavtalen eller förhandlingarna. I det här fallet gör regeln om att det måste gå två timmar från senaste rasten till arbetstidens slut att Peter Sjögrens formella arbetstid blir längre än den annars skulle ha varit.

Den här förmiddagen avlöser ombudsmän och förhandlare från Kommunal som var med vid kollektivavtalsförhandlingarna varandra på förmiddagen, och efter varje förhör tar de plats på åhörarbänken för att följa dramat. På eftermiddagen vittnar de som var med på arbetsgivarsidan och snart är åhörarna uppdelade i två läger med Kommunals supportrar på vänster och arbetsgivarparternas på höger i publikbänkarna.

På 90-talet bestod marknaden av en handfull kollektivavtal med olika villkor men när upphandlingarna tog fart och priserna pressades tröttnade många förare. I tidningarna dök rubriker upp om att förarna inte ens hann gå på toaletten. Parterna var eniga om att försöka få fram ett gemensamt avtal med bättre villkor för förarna än tidigare.

– Vi ville få stopp på upphandlingshysterin, berättade Robert Westberg, som var med och förhandlade för Kommunal.

Och tidigare ombudsmannen för Kommunal Jan-Erik Persson, som vittnar iklädd mc-väst med död­skalle­nitar och också var med och förhandlade, håller med.

– Det var personflykt och arbetsmiljöproblem. Varje upphandling innebar en besparing.

Arbetsgivarnas vittnen delar beskrivningen.

– Det fanns ett väldigt stort missnöje bland förarna och det blev svårt att rekrytera personal, menar Beata Hammarskjöld, för dagen prydd i ljus kavaj, som var förhandlingschef för arbetsgivarna då det begav sig.

Lösningen blev ett gemensamt avtal med bättre arbetsvillkor för förarna än tidigare. Det kom på plats 2003.

Men att den så kallade garantitiden skulle gett en tidsuppräkning var det inget vittne som ville gå med på hos arbetsgivarna. Och här hade representanter för storbolagen Keolis och Nobina kallats in. Larsa Sandström, som numera bytt sida till att vara förhandlare på Keolis från att ha varit bussförarnas fackliga ledare i Stockholm, var tvärsäker.

– Det har aldrig varit någon diskussion om hur vi ska göra med tiden mellan 22 och 06.

I pausen märks inga dåliga vibrationer när Larsa Sandström småpratar med sina gamla fackliga kolleger i Kommunal. Till och med personliga krämpor avhandlas. Här skiljs det på sak och person.

I vittnesförhöret med Jenny Lundmark, numera hr-chef på Nobina, hettar det till ordentligt. Kommunals ombud protesterar mot en fråga om huruvida det i hennes företag har förts diskussioner lokalt med facket om tillämpningen av garantitid. I svaret antyder hon att Kommunal i det fallet var överens med Nobina om hur ”garantitid” ska betraktas. Detta fick också ordföranden i domstolen Jonas Malmberg att ryta till.

Sedan Jan Bergman förtydligat att frågan inte handlar om kontakter utan bara om garantitid rent allmänt, fick Jenny Lundmark fullfölja sitt förhör utan att bli avbruten fler gånger.