”I rättssalen gäller inte sedvanliga umgängesregler”

2018-11-15 00:00 Jonna Söderqvist  

Ord står mot ord när rättvisa skipas i Arbetsdomstolen. Kommunikation i rättssalen är en fråga om rättssäkerhet.

Linnéa är uppskrämd. Rädd för att säga fel. Men hon ser lugn och samlad ut i sin ljusa blus. Svettringarna under Linnéas armar slutar vid höften.

Det är en försommardag i juni 2017. Linnéa sitter i vittnesbåset i Arbetsdomstolen, som ska pröva om hon blev sexuellt trakasserad av sin vd på en julfest ett och halvt år tidigare. Ord står mot ord. Framför henne, ett par decimeter högre, sitter ordföranden och fyra ledmöter. Men hon vill vinna, få rätt.

Lag & Avtals reporter var på plats i Arbetsdomstolen under mål A 116/16. Linnea har själv berättat om sin upplevelse.

 

Hur interagerar människorna som möts i rättssalen? Hur lyssnar domstolen i ett förhör? Hur vill personen, som sitter nervös i vittnes­båset, bli bemött?

Mötet i rättssalen fascinerar Tuula-Riitta Välikoski som skrev sin doktorsavhandling om det. Nu är hon docent i rättssalskommunikation vid Östra Finlands universitet och universitetslektor i kommunikation vid Tammerfors universitet.

– Huvudförhandlingen är muntlig, där parterna och deras ombud ger sin syn och uppfattning på tvisten och vittnena sin syn på vad som hänt. Domstolen lyssnar och drar slutsatser av det som sägs, konstaterar hon.

I förhandlingssalen i Arbetsdomstolen möter parterna, ombuden, vittnena och domstolen varandra öga mot öga.

Arbetsdomstolens främsta uppgift är att göra en så juridiskt korrekt bedömning som möjligt i sakfrågan, det som det tvistas om. Tvisten kan handla om huruvida det fanns grund för uppsägning, om det var rätt att avskeda eller hur en paragraf i ett kollektivavtal ska tolkas, eller om en anställd trakasserades sexuellt, som i Linnéas fall.

Domstolen skipar rättvisa utgående från vad som sägs under huvudförhandlingen i rättssalen. I nästan alla mål som prövas i Arbets­domstolen hörs vittnen, och därför får den muntliga bevisningen en av­görande betydelse. Hur trygg och lyssnad på förhörspersonen känner sig när hen sitter i vittnesbåset inverkar på hur fri och detaljrik, men också korrekt, berättelsen är som hen lämnar. Det är här bemötandet kommer in i bilden.

– Kvaliteten på bevisningen blir helt enkelt bättre med ett bra be­mötande. Det är en central rätts­säkerhetsfråga, säger rådman Fredrik Bohlin på Ystads tingsrätt.

Han var sekreterare i statens offentliga utredning om ökat förtroende för domstolarna, den så kallade förtroendeutredningen, som gjordes 2008. Den hade tre huvudteman: bemötande, dom­skrivning och domstolarnas kontakt med massmedia. I några års tid jobbade han halvtid för Domstolsverket med att ta fram strategier i de här frågorna för domstolarna.

Men bemötande faller lätt i skymundan. Det anser både Fredrik Bohlin och docent Tuula-Riitta Välikoski.

 

Rättssalen

Den ljusa förhandlingssalen i Arbets­domstolen ter sig steril i Linnéas ögon. På bordet ligger Sveriges lag. Papperen prasslar torrt, någon tar försiktigt en klunk vatten. Inte alls som i den amerikanska tv-serien The Good Wife, tänker Linnéa. När ordföranden och leda­möterna, fyra män och en kvinna, kommer in reser sig parterna och ombuden. Domarna sätter sig bakom det upphöjda podiet.

Precis som Linnéa har många som hörs för första gången i rätten ofta en bild av rättssystemet som baserar sig på amerikanska tv-serier, förklarar docent Tuula-Riitta Välikoski. Därför överraskar den lågmälda formaliteten med regler för hur förhandlingen går framåt och för vem som får tala när. Ordföranden leder huvudförhandlingen, håller ordning på rättegångsrummet och fördelar ordet.

– Den lätt absurda mötesmetodiken kan te sig grotesk och uppstyltad för en vanlig människa. I rättssalen gäller inte sedvanliga umgängesregler. Domstolen och ombuden blir lätt hemmablinda för det, säger rådman Fredrik Bohlin.

Hur huvudförhandlingen går till och vem som har vilka befogenheter slås fast i rättegångsbalken. Men den säger ingenting om bemötande.

Forskning visar att det framför allt är ordförandens uppträdande och bemötande som har betydelse för både hur stämningen i salen blir och om förhörspersonerna upplever att de fått sin röst hörd och blivit rättvist behandlade.

– Det ska vara ordning och reda. Förutsebarheten och möjligheten att få säga allt man vill är viktig för att man ska känna sig rättvist behandlad, säger Arbetsdomstolens ordförande Sören Öman.

När det är dags för förhören är han mån om att inte vara ovänlig eller otrevlig.

– Jag sitter där i kraft av att någon annan satt mig att döma över andra människor. Jag har mycket gratis i auktoritet och då behöver jag inte vara auktoritär, säger Sören Öman.

Vid hans sida sitter ledamöterna, oftast sex stycken. I rättssalen har de en mer passiv roll än ordföranden, eftersom de inte talar med vittnena. Den personliga kontakten går genom ordföranden.

– Jag har inga problem med det. Det är ett fungerande system att kommunikationen med vittnet går genom en neutral ordförande, säger ledamot Torbjörn Johansson.

Han är en av Arbetsdomstolens 21 ordinarie ledamöter och utsedd på förslag av LO. Ledamöterna utses av regeringen för tre år i taget, flertalet på förslag av arbetsmarknadens parter.

– Om jag har frågor till vittnet kan jag be ordföranden ställa dem för min del.

Torbjörn Johansson är meddomare i två till tre förhandlingar per år. När han inte sitter som ledamot i Arbetsdomstolen, jobbar han som avtals­sekre­terare på LO.

Det är bara under huvudförhandling som ledamöterna sitter tysta och lyssnar.

– Det är den ram vårt uppdrag har under huvudförhandlingen. Alla ledamöter har däremot var sin röst i överläggningen, som hålls efter huvudförhandlingen, och möjlighet att inverka på domslutet, säger Åsa Kjellberg Kahn, också hon ledamot.

Hon är förhandlingschef på Installatörsföretagen, och utsedd på förslag av Svenskt Näringsliv. Hon sitter som meddomare i Arbetsdomstolen några gånger per termin.

 

Förberedelsen

Hur mycket hade du druckit under kvällen? Varför har du uppgett olika ordning på händelserna? Linnéas ombud på Diskriminerings­ombudsmannen pressar henne hårt inför motförhöret. Ända tills hon nästan skriker till åt dem.

Någon dag senare står Linnéa hemma framför garderoben och försöker välja kläder till förhandlingen. Hon tar villrådigt fram olika blusar. Vad ska jag ha på mig så att jag inte visar för mycket hud, så att de inte tror att jag vill bli trakasserad? Att ha uppsatt hår är säkert bäst, så jag ser professionell och stram ut, funderar hon.

 

På whiteboarden i rummet på LO-TCO Rättsskydd har en kollega till förbundsjuristen Annett Olofsson ritat med grön tusch hur det ser ut i rättssalen i Arbetsdomstolen: med kärande på ena sidan, domstolen i mitten och svarande på den andra sidan.

Precis som sin kollega brukar Annett Olofsson förbereda förhörspersonerna på hur det ser ut i salen och vad som händer under förhandlingen. Generalrepetition, kallar hon det.

I 30 års tid har hon varit ombud och företrätt anställda, både arbetare och tjänstemän, i Arbetsdomstolen. Hon vet att nervositeten ofta pulserar inför förhandling. En anställd kan möta sin tidigare chef och tidigare kolleger som vittnar mot hen. Den makt­relation som en anställning innebär kan också spä på nervositeten. Det kan bli hårda ord, och hårda känslor. Annett Olofsson försöker lugna ner fjärilarna som fladdrar runt i hennes klients mage. Personen ska veta vad som väntar när hen stiger in i rättssalen.

Under genrepet går hon noggrant igenom alla frågor hon kommer att ställa i förhöret. Hon hör hur förhörspersonerna svarar på frågorna, även om hon vet att det kan vara bedrägligt. Under genrepet är miljön lugn och avslappnad. I vittnesbåset är situationen en annan.

– Jag behöver ha borrat och fått veta allt som den här personen kan säga i förhöret, så väl bra som dåliga saker, säger hon.

Sven Rosqvist jobbar som chefsjurist på Arbetsgivaralliansen, som organiserar ideella och idéburna företag, och på KFO, som också organiserar kooperativa företag. Företagen kan ha allt från en handfull anställda till flera tusen. Sven Rosqvist företräder företag och chefer, som kan ha varit inblandade i besluten kring till exempel en uppsägning eller ett avskedande som har lett till att företaget stämts i Arbetsdomstolen.

Viljan att ställa allt till rätta och lojaliteten en chef kan känna gentemot arbetsgivaren måste sättas åt sidan i rättssalen. Det innebär att en chef som vittnar kan tvingas säga saker som inte gynnar arbetsgivaren.

– Om chefen sagt eller gjort något som inte är så bra för talan vi ställt upp, så ska vi inte väja för det, säger Sven Rosqvist.

Det är inte ovanligt att chefen känner skuld och oro över att ha ställt till det för arbetsgivaren. Skadeståndskraven kan vara stora eller till och med existenshotande för ett litet före­tag.

– Som förhörsperson företräder man bara sig själv. Det är straffbart att förvränga sanningen efter att ha svurit vittneseden. Det upplyser jag alltid mina vittnen om, säger Sven Rosqvist.

När Arbetsdomstolens ord­förande Sören Öman sätter sig bakom podiet i rättssalen har han redan gjort en stor del av jobbet. Huvudförhandlingen har föregåtts av skriftväxling och muntlig förberedelse på plats i Arbets­dom­stolen.

– Jag ska vara påläst på parternas talan och veta vad som behöver ledas i bevis. Det ska sitta i ryggmärgen, säger han.

Också ledamöterna i målet har läst de skriftliga handlingarna inför förhandlingen.

Vittnesförhören är den mest ut­manande delen i huvudförhandlingen, anser Sören Öman. Under för­hören sägs ofta saker som inte visar sig ha någon betydelse och ett tidigare vittnesmål kan få betydelse i skenet av ett senare. Bevismål där ord står mot ord är krångligast.

– Det jag kan förbereda mig på är det som har rättslig betydelse. Det som har bevisbetydelse går inte att förbereda sig på. Då gäller det att lyssna noga på vittnesmålen, säger han.

Inför förhören brukar han tipsa leda­möterna vad han tänker lyssna extra noga på.

 

Huvudförhöret

Linnéa har avlagt sanningsförsäkran. Ordföranden förklarar att det be­tyder att hon ska hålla sig till sanningen och inte ljuga. Han verkar tillförlitlig och sympatisk, tänker Linnéa lättat.

– Kan du berätta lite om dig själv, inleder hennes ombud.

Linnéa vet vilka frågor hennes ombud kommer att ställa och vad hon ska svara. Det lugnar henne.

 

Att förhöra är en konst man aldrig behärskar fullt ut, anser de båda juristerna Annett Olofsson och Sven Rosqvist. I förhören ska parternas ståndpunkt ledas i bevis, berättelsen höras och sättas i relation till en rättsregel. Ofta handlar det om att ett vittne ska redogöra för ett händelseförlopp i kronologisk ordning, till exempel vad som sades på ett möte som senare ledde till en uppsägning. Ombuden måste försäkra sig om att all relevant information faktiskt kommer fram under förhöret. Hur väl det går beror på om de ställer de rätta frågorna och får vittnet att öppna sig. Frågorna i huvudförhöret får inte vara ledande.

– Det svåraste är att kunna ställa frågor som inte blir för komplicerade men ändå få fram det man vill ha fram, säger Annett Olofsson på LO-TCO Rättsskydd.

Tidigare skrev hon ner frågorna, men det funkade inte.

– Det blev jättesvårt att inte titta på nästa fråga och då blev det svårt att lyssna på svaret, säger hon.

Numer använder hon sig av en annan frågeteknik. Hon spaltar upp papperet: i ena spalten har hon ämnesområdet uppskrivet och i den andra vad som behöver framgå, till exempel detaljerna i ett händelseförlopp. När personen har sagt det i förhöret bockar hon av det i papperen.

Under förhöret fokuserar Olofsson bara på vittnet. Hon är mån om att hålla ögonkontakt med vittnet, för att hen ska känna sig trygg. Hon ber vittnet titta på henne när hon ställer frågorna, men på domstolens företrädare när vittnet svarar. Hon har märkt att domstolen då har lättare att behålla uppmärksamheten genom hela förhöret.

Chefsjurist Sven Rosqvist målar upp drömvittnet som en person som fritt och med egna ord berättar om händelseförloppet. Om vittnet drabbas av tunghäfta, försöker han hjälpa till genom att ställa öppna frågor som bär framåt: Kan du berätta vad som hände den där dagen? Vad hände sedan? Efter en stund brukar det ge sig.

– Vittnets röst är ofta inledningsvis tjock, men ofta går det bra när hen har skakat loss rosslet i halsen, säger Sven Rosqvist.

Han är väldigt sällan nöjd med sina förhör efter en rättegångsdag. På kvällen, när han ligger hemma i badkaret, kretsar tankarna kring förhöret och på frågor som han kanske borde ha ställt eller missade att ställa.

Innan Torbjörn Johansson blev ordinarie ledamot hade han suttit både som målsägande och vittne i Arbets­dom­stolen. Han jobbade då som avtalssekreterare på Byggnads. Han minns väl hur hemsk första gången i vittnesbåset var.

– Jag vet anspänningen. Jag vet hur svårt det är att svara tydligt på frågor och inte bli rörig, säger han.

Det har han med sig när han sitter som ledamot bakom podiet. För att lugna vittnet försöker han titta på vittnet och le, särskilt i början av förhöret. När vittnets nervositet släpper koncentrerar han sig mer på innehållet, på vad vittnet säger, och på att göra anteckningar.

Rådman Fredrik Bohlin har lagt märke till ett återkommande problem i rätten: att förhörspersoner har olika möjligheter att hävda sina intressen. Det kan bero på social tillhörighet, modersmål, förmåga att uttrycka sig och hur väl en person känner sig hemma i domstolsmiljön. Det har betydelse för både vad personen i vittnesbåset berättar och hur. Det kan leda till att bevisvärderingen påverkas, enligt honom.

Även om bemötandet inte kan lösa den här problematiken fullt ut, så anser Fredrik Bohlin att domstolen har ett ansvar för att göra det lättare för förhörspersonerna att vittna.

Ordföranden kan göra det med konkreta handlingar: hälsa förhörspersonerna välkomna, presentera sig själv och sina meddomare och kortfattat säga hur förhandlingen framskrider. Under förhöret kan både ordföranden och ledamöterna aktivt visa att de lyssnar genom att till exempel ha ögonkontakt med vittnet och nicka när hen talar.

– Ordföranden kan också ställa någon kontrollfråga i slutet av förhöret, bara för att visa att man är med.

Också Annett Olofsson på LO-TCO Rättsskydd har reflekterat kring det här. Hon upplever att arbetsgivarens vittnen ofta är mycket ledigare när de hörs, eftersom de är vana att tala inför folk och lämna beskrivningar som låter trovärdiga. Hon får medhåll av Sven Rosqvist på Arbets­givaralliansen.

– Jag tycker att domstolen har svårt att se igenom den här ytan i bevisvärderingen, säger Annett Olofsson.

Ordförande Sören Öman understryker att han och hans meddomare fokuserar på vad som sägs, de konkreta påståendena, och inte på hur personen lägger fram sin berättelse. Utgångspunkten för domarna är bevisbördereglerna.

– Jag ska inte sitta här och säga att det inte omedvetet kan få betydelse om någon är lättare att förstå än en annan. Men det är i första hand ombuden som ska få sina förhörspersoner att berätta på ett tydligt och bra sätt.

Domstolen kan ställa frågor, och om det till exempel finns motsägelser i vittnesmålet så har den också ett visst ansvar att reda ut dem.

 

Berättelsen

Linnéa berättar om julfestkvällen. Hon sitter bredvid vd:n vid ett bås i en nattklubb och känner hur hans hand trycks mot hennes lår.

– Jag flyttade benet, berättar hon i förhöret.

Lite senare rörde han vid hennes lår igen.

Linnéa har ögonkontakt med ordföranden. Han tittar på henne när hon visar hur vd:n tryckte sin hand upp mot hennes lår och hon för­söker pressa bort den. Leda­möterna antecknar, och tittar mest ner i sina papper. Hon försöker avläsa deras ansiktsuttryck och allvarliga uppsyn.

Hör de vad jag säger? Om de inte hör vad jag säger, hur kan de döma? Känslan av att hon inte kommer att vinna det här kommer krypande.

 

– Det är klart att vi lyssnar. Det ingår i vårt uppdrag att lyssna och vara uppmärksamma. Det är olyckligt om de som hörs uppfattar det på annat sätt, säger Åsa Kjellberg Kahn, ordinarie ledamot i Arbetsdomstolen.

Hon lyssnar noggrant på vad som sägs, reflekterar över och analyserar innehållet med vad andra förhörspersoner sagt. Samtidigt antecknar hon och bläddrar i papperen för att se hur det vittnet säger hänger ihop med vad hon redan fått veta via handlingarna i målet.

– Det är självklart att rättegången ska leda till en juridiskt korrekt bedömning av det som kommer fram i målet. Kvittot kommer i domen, säger hon.

Enligt henne är det är svårt att visa att man lyssnar på samma sätt som i ett vanligt samtal, till exempel genom att nicka, eftersom det finns en risk att vittnet kan missuppfatta det.

– Jag skulle heller aldrig titta ut genom fönstret eller upp i taket.

Enligt docent Tuula-Riitta Väli­koski öppnar sig vanligtvis den som talar ju mer intresse lyssnaren visar.

– Att visa intresse är viktigt för att vittnen ska komma ihåg information som är relevant med tanke på av­görandet, säger forskaren Tuula-Riitta Välikoski.

Hon påpekar att det i vittnesbåset sitter en person med ett stort behov av att bli lyssnad på. Ett vittne är ofta en lekman i det rättsliga sammanhanget och kan därför inte värdera sakinnehållet ur ett juridiskt perspektiv.

– En lekman börjar då fokusera på det personen förstår, och det är ofta de icke-verbala signalerna som hänger ihop med bemötande, för­klarar Tuula-Riitta Välikoski som gjort en kvalitativ studie i hur vittnen upplevde förhören i tingsrätten i Finland.

Vittnet vill se att domstolen lyssnar. Medan domstolen mest koncentrerar sig på vad som sägs, på sakfrågan, för att kunna göra en juridisk bedömning.

Forskning har visat att hur en person uppfattar lyssnande indikerar hur personen lyssnar. Tuula-Riitta Välikoski frågade vilka verb finska tingsrättsdomare och åklagare tycker beskriver lyssnande bäst. De valde verb som analysera, utvärdera, vara kritisk, tolka, få information och dra slutsatser. Däremot valde de inte verb som känna, acceptera, gestikulera och visa empati. Tuula-Riitta Välikoski påpekar att åklagarnas och tingsrättsdomarnas svar skiljde sig markant från hur exempelvis finska och amerikanska sjukskötare svarat på liknande frågor i tidigare forskning. De beskrev också lyssnandet med verb som beskriver skapandet och upprätthållandet av relationer. Tuula-Riitta Välikoski anser att det innebär att de finska åklagarna och tingsrättsdomarna lyssnar på ett sätt som indikerar att de inte fäster uppmärksamhet vid att visa att de lyssnar, vilket är viktigt för vittnet. Hon påpekar att ett mer relationsorienterat lyssnande skulle kunna bidra till ett bättre vittnesmål och på så sätt ge domstolen ett bättre beslutsunderlag i sakfrågan.

I förtroendeutredningen diskuteras hur rätten ser på bemötande. En vanlig uppfattning i domstolarna har varit att bemötandet överlag måste vara ganska formellt med en viss distans. Domstolen ska skipa rättvisa och vara självständigt dömande, och den dömande verksamheten ska vara objektiv och neutral i förhållande till parterna.

– Det handlar om att göra upp med det gamla domaridealet, som har gått ut på att man visar kvalitet och likabehandling genom att se ut som en vaxdocka, säger rådman Fredrik Bohlin och sekreterare i utredningen.

Att inte visa empati är ett sätt att klara av likabehandlingsprincipen.

Men valet behöver inte stå mellan formell distans eller medkänsla, konstaterar utredningen. I stället före­språkar den ett mer engagerat och lyhört förhållningssätt.

– Bara för att man visar intresse innebär det inte att man tar ställning. Däremot är det viktigt att man är lika delaktig oavsett vem som talar, säger Fredrik Bohlin.

 

Motförhöret

Vd:ns ombud ska inleda mot­förhöret med Linnéa om vad som hände på julfesten. Hon ser sin offent­liga facebook-profil med bilder ligga på bordet framför advokaten. Obehaget sköljer över henne. Lugn. Fokusera på frågan. Svara bra på frågan, upprepar Linnéa tyst för sig själv.

Han frågar om de tre gånger vd:n tafsade på henne under kvällen på baren. Linnéa minns dem som tre separata händelser, men är inte säker på i vilken ordning de hände.

– Du kan inte hålla isär dem? frågar vd:ns advokat.

– Jag kan hålla isär dem, men inte tidsmässigt när de hände, svarar Linnéa.

– Hur mycket drack du?

– Jag drack, men inte allt som serverades.

– Säger du nåt vid tillfället då han tafsar på dig?

– Jag säger inget rent ordagrant, utan jag flyttar bort mitt ben och flyttar mig mot min kollega. Den tydligaste gesten är när jag trycker bort hans hand från mitt lår. Rent ordmässigt sade jag inte stopp eller sluta eller ställde mig upp och skrek. Jag försökte väl hålla nån typ av mask för att inte förstöra stämningen.

När motförhöret är över känner Linnéa sig förnedrad. Trött­heten lägger sig som ett töcken över henne.

 

Annett Olofsson på LO-TCO Rättsskydd beskriver motpartens förhör som en möjlighet att undergräva trovärdigheten i personens berättelse - som en chans att få personen på det hala och kanske säga emot sig själv.

Motförhören är svåra, anser både hon och Sven Rosqvist på Arbetsgivaralliansen/KFO. De tänker noga igenom om de ska hålla ett motförhör eller inte. Det finns alltid en risk att motpartens budskap blir tydligare.

– Man spelar lätt motparten i händerna, konstaterar Annett Olofsson.

Sven Rosqvist strävar efter att förekomma frågorna i motförhöret. Finns det skönhetsfläckar, något som chefen sagt eller gjort som inte är så bra för talan, strävar han efter att ta upp detta i det egna förhöret med sitt vittne.

– Då har vi har etablerat sanningen, enligt vår uppfattning. Om motparten är först med att ställa frågor sveps det in i en annan klädnad, säger Sven Rosqvist.

I motförhöret får ombuden också ställa ledande frågor och ibland är de också avsiktligt krångligt formulerade. Annett Olofsson instruerar alltid sina vittnen att inte svara på frågor de inte förstår.

Om motparten går hårt fram med Sven Rosqvists vittne får det hans puls att rusa.

– När gränsen närmar sig, kan jag inte göra så mycket mer än höja på ögonbrynen, titta på ordföranden och slå ut med händerna, säger Sven Rosqvist.

Det är ordföranden som bestämmer var gränsen går för hurdana frågor som är okej att ställa. Arbetsdomstolens ordförande Sören Öman säger sig gripa in bara undantagsvis, men om det händer är det vanligtvis under ett motförhör.

– Min roll är att se till att ombuden inte misshandlar ett vittne. Det händer att jag avbryter och säger att vittnet redan svarat tre gånger på frågan.

Förtroendeutredningen, som gjordes 2008, resulterade två år senare i en bemötandestrategi som antogs av Sveriges domstolar. Efter det började de allmänna domstolarna ta tag i frågorna kring bemötande. Riktlinjerna för hur domstolen ska jobba med bemötande har tagits fram i respektive domstol.

Arbetsdomstolen har ingen egen be­mötande­strategi.

Att aktivt jobba med frågorna ger resultat, enligt rådman Fredrik Bohlin. Han tycker att bemötandet generellt sett blivit mycket bättre: att domstolarna är mer lyhörda och inkluderar parter och vittnen på ett annat sätt än tidigare. I uppföljande intervjuer med parter och vittnen visade det sig att de upplevde ett allt bättre bemötande över tid.

– Ju bättre kommunikationen i rättssalen fungerar, desto bättre beslutsunderlag får domstolen. Det gör att vittnet känner sig mer rättvist behandlad och ger också en bättre bild av hela rättssystemet, sammanfattar docent Tuula-Riitta Välikoski.

I rättegångsbalken står det ingenting om bemötande eller om hur en domare ska bete sig under en rättegång.

Borde det göra det?

– Man skulle kunna ha en intet förpliktande allmänt hållen bestämmelse av något slag. Men det kan vara svårt att få ett tillräckligt konkret innehåll för att kunna följa upp om den efterlevs, säger rådman Fredrik Bohlin.

”Vd:n har förnekat att han agerat på det sätt som Linnéa beskrivit. Därmed står ord mot ord i fråga om vad som hände på julfesten. Linnéas berättelse är klar och relativt detaljrik, medan vd:ns berättelse om hur kvällen förlöpte är mycket knapphändig och kortfattad”, skriver Arbetsdomstolen i domen som kom i augusti 2017, nästan två år efter julfesten. Enligt Arbetsdomstolen är det visat genom den muntliga bevisningen att vd:n agerat på det sätt som Diskrimineringsombudsmannen påstått och att agerandet är att döma som sexuella trakasserier.

Tårar av glädje letar sig sakta ner för hennes kind när hon får beskedet. Nu kan hon lämna julfesten bakom sig, släppa det som varit. Hon fick rätt till slut.

Jonna Söderqvist

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna