De skapar jobben men får inget beröm

Under de senaste tio åren hör jag allt oftare folk hävda att ordet ”entreprenör” numera är ett fint ord. Även om vi svenskar kommer från låga nivåer när det gäller att lyfta fram företagens betydelse för samhället, så ligger det en del i påståendet. Företagare framställs oftare i god dager och inte minst lär projekt som Ung Företagsamhet ha spelat en viktig roll i utvecklingen. Nog har vi kommit en bit sedan löntagarfondernas vara eller inte vara under början av 1980-talet.

Likväl misstänkliggörs före­tagare och framställs ofta som en homogen grupp. Ord som ”kapitalist”, ”konkurrens” och ”privatisering” verkar alltjämt vara negativt laddade för många svenskar. Det tog inte lång tid innan vänster­politiker skyllde sommarens it-skandal på före­tag och ”privatisering”. Inte bara är flera av vänsterns förslag skadliga – den som har följt den snedvridna debatten om vinster i välfärden vet att misstänkliggörandet av företag löpt som en röd tråd i den röda retoriken. I kommentarsfält märks ofta en slående okunskap om vad före­tagande innebär och inte minst missuppfattningar om före­tagares inkomstnivåer.

Att personer som utgår från kollektivism också vill applicera det på företagare är knappast överraskande. Men att klumpa ihop företagare till en kollektiv grupp är lika olyckligt som att göra det med individer.

Låt mig bara kort lyfta fram ett par exempel för att belysa vad jag menar. En kartläggning av hushållens disponibla inkomster ger vid handen att företagare är den grupp bland arbetande där flest låginkomsttagare finns, enligt en färsk rapport från Timbro. Siffran är hela 11 procent bland före­tagare, att jämföras med 3 procent bland arbetare och 1,9 procent bland tjänstemän. Dessutom arbetar den genomsnittliga före­tagaren nästan åtta timmar mer i veckan än anställda.

Men, kanske någon invänder, att vara före­tagare är självvalt! Rapporten pekar på att många individer som inte lyckats få en anställning på grund av höga trösklar, startar ”nödvändighets­före­tag” för att försörja sig.

Samtidigt visar en undersökning från Novus att åtta av tio företagare inte vill arbeta som anställda. Det innebär sannolikt att rätt personer med rätt drivkraft driver företag, kommenterade Swedbanks företagsansvariga för Dagens Industri. En tredje rapport, denna gång från Unionen, lyfter däremot fram att många avstår från att bli före­tagare på grund av luckor i trygghetssystemen, vilket kan spela in i att färre kvinnor än män driver företag. Företagandets villkor är således både en klass- och jämställdhetsfråga.

Å ena, å andra sidan. En rapport visar en sak, en annan rapport något annat. Ni fattar poängen: företagare är olika och utgår från vitt skilda premisser. Flera goda förslag har presenterats för att underlätta villkoren, som lägre regelbörda, underlättande av att gå i pension och anpassade socialförsäkringar för gruppen. Ett utökat skyddsnät vore välkommet, även om ett sådant också måste väga in hur skilda företagens verkligheter kan se ut.

Låt mig avslutningsvis motsäga mig själv: Det går faktiskt att klumpa ihop företagare. Företag är nämligen helt av­görande för vårt välstånd. Utan företag, inga jobb eller skatte­in­täkter. Den typen av kollektivt tänkande kan till och med en liberal skriva under på.