Fantomsmärtor från det gamla Sverige

2019-12-27 00:00 Ann Charlott Altstadt  
Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. När jag läste att Malmöpolisen ska bjuda in gängkriminella till samtal, påmindes jag om en speciell, nu svunnen, förnimmelse av landet Sverige. En känsla som kunde infinna sig på tisdagskvällar under 80-talet när jag kollade på polisserien Spanarna på Hill Street.

Där kommissarie Fur­illo förhandlade med gängledare om revir och knarkhandel, i stället för att sätta dem i finkan. Vi kände en lite småskamsen belåtenhet över att Sverige aldrig skulle bli ett så tokigt land som USA.

Här fanns inga ghetton, kriminella som behärskade stadsdelar eller tonårsgäng som rånade barn på jackor och dojor. Välfärden skulle aldrig bli privat eller skolan fallera. Arbetslösheten var superlåg, Ingvar Carlsson hade ännu inte slopat Social­demo­kraternas mål om full sysselsättning och invandringen gick fortfarande på samhällsekonomiskt plus. Inga tiggare fanns på gatorna, som dessutom var rena, och tågen gick i tid.

När utländska kommentatorer trashade Sverige väckte det mest smickrat intresse. I motsats till de uppstressade reaktioner som följde på Trumps: ”... in Sweden, who would believe this?”

De som chockskadats av SD:s opinionssiffror fattar dock inte att folk dagligen ställer sig just Trumpfrågan. Och svaret, som kallas rasism, beror bland annat på att de känner av fantom­smärtorna från det gamla Sverige, från välfärdsstatens moraliska ekonomi, som höll ihop samhället till ett gemensamt Vi.

Människors rättviseimpulser riktas ju inte bara uppåt, utan slår såväl i sidled som nedåt i samhällspyramiden. Den folkliga moralen är, på gott och ont, stenhård. Den bärs av många, oavsett klass och hudfärg. Fördömanden drabbar också alla, som utan fullgott skäl inte arbetar eller som sabbar för andra.

Inom välfärdsstatens moraliska ekonomi gör man sin plikt; jobbar, betalar skatt, och fort­farande förväntar sig folk att få trygghet och fungerande samhällsservice tillbaka. Och att alla ska göra likadant.

I dag är många, oavsett klass och hudfärg, därför rasande, då de upplever att politikerna brutit kontraktet. Att de ställt grupp mot grupp, och öppet tar ställning för dem som inte bidrar, på bekostnad av dem som betalar.

Och trots den enorma befolkningstillväxten fotsätter politikerna ändå öka den invandrande gruppen, utan några som helst konkreta förslag på hur kakan ska bli större och/eller fördelas så att den andra gruppen inte ska behöva avstå något.

Opinionsmätningarna speglar helt enkelt att många vill välja bort de politiker som valt bort dem.

Nostalgi och social ingenjörskonst blev politiskt fula ord ungefär samtidigt som de första tiggarna dök upp på Stockholms gator. Men att blicka bakåt behöver inte betyda att man önskar tiden tillbaka, bara att den borde ha tagit en annan riktning.

Därför brukar jag, genom åren, påminna om Mona Sahlins ofattbart dumdryga budskap under socialdemokratins så kallade förnyelse, den liberala högersvängen: gubbar med keps ska inte längre känna igen partiet.

Så grattis igen, Mona; just nu har önskningen att alienera LO-väljarna aldrig varit så nära uppfyllelse. Men läget är etter värre. Sossarna har bara ett existensberättigande; att slå vakt om välfärdsstatens moraliska ekonomi. Släpps det historiska uppdraget har partiet lyckats förfrämliga, inte bara en klass, utan ett helt land inför sig självt.

Ann Charlott Altstadt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna

Arbetsrätt