Åsikter

Ingen gillar en skvallerbytta

Ann Olrin, ansvarig utgivare. Foto: Sann Percivall

LEDARE. Att det är fult att skvallra är något som alla barn lär sig den hårda vägen. Att berätta för skolfröken att någon kastat snöboll på vägen hem från skolan leder sällan till en säkrare skolväg för någon.

Publicerad

 Fröken blir besvärad för att hon inte vet hur hon ska hantera anklagelserna, busarna förnekar brottet och passar säkerligen på att kasta ännu hårdare snöbollar på vägen hem för att försäkra sig om att det inte skvallras igen.

Även i vuxenlivet verkar det här hålla i sig. Visselblåsare kan bidra till att skapa en bättre och rättvisare värld. Men samtidigt verkar det mer vara regel än undantag att den som vågar höja rösten blir utfryst, motarbetad, hotad eller arbetslös.

Ulla-Carin Hedin, på Göteborgs universitet, har gjort en studie på ett 30-tal visselblåsare i kommuner och landsting. Av dem drabbades nästan alla av repressalier som utfrysning, ryktesspridning och, i enstaka fall, rena hot. Mer än hälften tvingades eller valde att lämna sina arbeten.

2015 hjälpte fyra forskare på Karolinska Institutet till att avslöja kirurgen Paolo Macchiarinis forskningsfusk. De hyllades som hjältar och 2016 fick de utmärkelsen Årets visselpipa av organisationen Transparency International.

Av Karolinska Institutet fälldes de för oredlighet i forskning.

KI menar att forskarna deltagit i fusket. De hade varit med i projektet och borde förstått vad som hände och inte skrivit sina namn på forskningsartiklar som visade sig innehålla grova felaktigheter.

Möjligen kommer vi aldrig att helt säkert få veta vad som är rätt och fel i det här enskilda fallet men generellt borde vi alla stå upp för världens alla skvaller­byttor.