Politiker större hot mot demokratin än väljarna

Jag syftar på politiker, en grupp som chefar över oss alla, och som därför dagligdags utsätts för just kritik, granskning och avslöjanden. Men om du ifrågasätter kvaliteten på de folkvalda och processerna bakom deras toppositioner, så kan det tyda på att du lider av politikerförakt. En diagnos för en åkomma som främst drabbar lågutbildade, och således inte ses som samhällskritik utan som ett hot mot demo­kratin.

Jag har dock alltid haft större förväntningar på dem som faktiskt är valda att representera oss än på väljarna själva. När politiker öppnat munnen har jag därför nästan alltid hamnat i ”Melloläge”. Alltså känslan av att fel låt vann, med en häpen undran om demokratin verkligen förmått sålla ut de allra bästa för oss att rösta fram.

Och i dag då även rikspolitiker offentligt tycker till och tänker högt på sociala medier, likt vilka noll-koll-fjåårtizar som helst, sjunker i varje fall min tillit till systemet mot botten.

Jag vill ta för givet att meritokratin ska lyfta de mest lämpade även inom denna yrkes­grupp. Men jag tror politiker har vaggats till trygghet i en unik comfort zone som inte främjar det vi vanligtvis menar med kompetens. Interna intriger och falangstrider befordrar lika delar vass armbåge och mjuk rygg. Medan den symbios som uppstått mellan politiker och dess granskare inom tredje statsmakten premierat en sorts funktionell dumhet.

Politiker behöver aldrig oroas av ifrågasättanden eller de adekvata följdfrågornas bevärande begäran om djup och förtydliganden. För i närkontakt med nyhets- och debattprogrammens journalister slår konsensuskulturens vett och etikett till. Kravet att vara en så kallad god kommunikatör leder till icke-kommunikationens trendiga truismer, signalord och standardrabbel som journalister aldrig petar hål på av rädsla att utmana den mainstream de själva skapat.

Det kan exempelvis förklara det lyteskomiska haveri som uppstod hos Skavlan härom fredagen, när Sveriges statsministerkandidat Annie Lööf mötte professor Jordan Peterson. Alla samhällsintresserade känner till honom, hans ståndpunkter och forskningen han åberopar, så varför hade det undgått Lööf och hennes rådgivare?

Eller rättare sagt: Hur kunde ett okunnigt bräkande får med gott självförtroende gå upp mot en välverserad, välargumenterande, uppen­bart intelligent varg, i tron att rätt värdegrund skulle kompensera för skillnaden?

Jag antar att det vore omöjligt om inte delar av journalistkåren byggt en skyddad verkstad där de politiker­robotar som floskelprogrammerades redan i ungdomsförbundens broilerfabriker smörjs och under­hålls.

Politikerna kan vara trygga, för det finns normalt inga predatorer som kan utöva något evolutionärt selekteringstryck.

Men så hände det. Annie Lööf lämnade public services krattade maneger, gav sig ut i det vilda och mötte Jordan Peterson. Och jag undrar än en gång varför endast den förmodat obildade, oinformerade, dåligt pålästa populasen bedöms som det största demokratihotet.