Politikers varumärken viktigare än ideologi

2019-10-15 10:25 Ann Charlott Altstadt  
Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Det är inte okej”, ”Fullständigt oacceptabelt” och ”Så här kan vi inte ha det”. När makthavarna säger ifrån påminner de om tonårsföräldrar. Dagligen konfronterar de ungen som inte plockat undan efter sig, men när resultaten uteblir töms också orden till sist på mening.

Min irritation över att till exempel statsministern låter likt en tjatmorsa och därmed ofrivilligt ger samhällsproblem samma dignitet som diskslarv, beror inte så mycket på det repetitiva ordvalet och det pseudofolkliga tilltalet. Det värsta är ju att det faktiskt är politikerna som stökat till det, samtidigt som de bestämt slår näven i bordet för att markera mot röran.

Jag provoceras av politikern som en slags influencer. Som kommenterar och reagerar på den samhällsutveckling politikerna själva skapat, som i stället borde regera: åtgärda och städa upp. De sysslar alltså med att boosta ett varumärke, och vilken entreprenör vill bli associerad med exempelvis skjutande respektkriminella när man promotar ett starkt budskap om hållbar utveckling? Det skulle få vem som helst att utbrista ”Det är inte okej”.

Och varför skrämma bort sponsorer med ett så svårtillgängligt content som en ordentlig samhällsanalys när det speciellt utvalda segmentet – urbanfin medelklass – blir så till sig av goodiebagsen med subventionerade elcyklar eller slopad värnskatt.

Överallt förpackas förtroende och säljs in. Myndigheter satsar stora summor skattemedel för att förändra, inte verksamheten, utan våra atti­tyder, via annonskampanjer eller goodwillsatsningar, typ Pridesponsring.

Som om Postnord, SJ, SL, Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen är några slags skönhets- eller welnessprodukter, vars varumärken blivit, så att säga, lite otydliga. Kommuner som går på statsbidrag genomför ändå storstilade projekt likt instagram-wannaben, som lägger filter över selfiens grådaskiga finniga fejja. Skattebetalarna finansierar en växande skara kommunikatörer och pr-nissar och för pengarna får de den rätta bilden tillbaka, medan kärnverksamheter förtvinar under den påkostade glammiga värdegrundsglasyren.

Jag undrar om nästa utmaning för influerarna även i politikerbranschen blir det genuina vittnandet om hur det egentligen känns med pressen och stressen; att folk inte hajar hur hårt de jobbar för framgången.

Bakom den ytliga masken finns verkliga människor som nu äntligen vågar stå upp för att de mår lika dåligt som alla andra. Och de tackar alla fans och följare för stöd och styrkekramar som får dem att härda ut, fast det är tufft med den emigrationsdrivna ojämlikheten, skjutningarna och alla utanförskapsom­råden som folk på grund av fördomar inte fattar att politiker också tar avstånd ifrån.

De folkvalda som influencers handlar förstås om den förbenade kulturkampen, som pågått sedan de enats om att promota samma produkt men under skilda varumärken. Då det inte existerar några egentliga ideologiska skillnader eller konfliktlinjer kring ekonomi och samhällsorganisation blir värderingar och förtroende det enda kvar att fajtas om. Målet är inte att på allvar förbättra och förändra samhället utan att påverka våra upplevelser och känslor inför dess dysfunktionalitet.

Ann Charlott Altstadt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna

Arbetsrätt