Sist in först ut är inte verkligheten

Så är det ju inte, att det är sist in först ut som gäller. Med kreativt tänkande går det alltid att bli av med den som inte är önskvärd. Det gäller bara att vrida till det. Det går att ändra stor­leken på turordningskretsen, flytta arbetsorten, och det går att omorganisera och köpa in bemanningstjänster.

Och om inget av det funkar, går det i alla fall att köpa ut den medarbetare som arbetsgivaren vill göra sig av med. Att förhandla fram individuella överenskommelser upptar en väsentlig del av arbetstiden för många fackliga förhandlare.

På senare år går det att notera en ny trend inom arbetsrätten. Medarbetare avskedas i stället för att bli uppsagda. Medarbetaren kan visserligen då gå till AD, men innan ärendet är avgjort behöver arbetsgivaren inte betala ut lön. Det kan utdömas ett skadestånd i slutändan. Men det kan ändå bli en god affär för den som tänker strikt ekonomiskt.

I detta nu startar politikerna opinionsarbetet inför valet nästa år. Las är högt uppe på agendan. Igen. Ämnet är tacksamt att bråka kring och det går att finna ideologiska argument både för och emot Las.

Visst är det skadligt för verksamheten om nyckelpersoner tvingas sluta bara för att de råkar vara sist anställda. Men stämmer det att reglerna sänker företagen? Gör turordningsreglerna att människor blir inlåsta, att de inte vågar säga upp sig och byta till jobb som tar tillvara deras potential?

Jag tror att Las är en papperstiger, fast ingen vågar erkänna det.