Camilla Frankelius: Märket blir både golv och tak

Sveriges Ingenjörers förhandlingschef Camilla Frankelius tycker att låsningen till märket har blivit för rigid. Märket fungerar nu både som golv och tak i förhandlingarna på bransch- eller företagsnivå. Men förbundets kollektivavtal säger något annat. De har regler för den lokala löneprocessen, som att parterna ska väga in lokala ekonomiska förhållanden.

– Vi tycker inte att vi får ut tillräckligt mycket lokalt. Arbetsgivarna använder märket fel. Oavsett företagets ekonomiska bärighet höjer man lönerna med endast 2 procent.

– Arbetsgivarna har varit tydliga med att de vill ha lokal lönebildning, men den är noll. När två procent både är tak och golv existerar inte någon lokal lönebildning. Vår möjlighet att sätta emot är att tala med arbetsgivarna lokalt och centralt.

Hur agerar Almega, som tydligt förespråkar decentraliserad lönebildning?

– Det fungerar lika dåligt där. Det kanske till och med är värre utanför industrisektorn.

Hur fungerar normeringen i offentlig sektor där ni har avtal utan siffror?

– Normeringen slår till där också och arbetsgivarna går strikt efter märket. Vi tycker att alla ska ta hänsyn till märket, men de lokala förhållandena måste få spela in mycket mer än vad de gör. Beroende på generationsskiften i offentlig sektor kan vi möjligen se ett lite bättre utfall på lönerna, men det kunde vara bättre med tanke på situationen. Om man är ingenjör är lönen lägre i offentlig än privat sektor.

Vilket hot ser du mot industriavtalet?

– Att vi inte lyckas försvara det och märket blir för hårt styrande. Då kommer kanske industrins normering inte att fungera.

Finns industriavtalet kvar om 20 år?

– Ja, eftersom det inte finns några alternativ blir det nog så.