De fyra har makten över Sveriges löner

2017-01-26 00:00 Calle von Scheele  

Märket. Fyra mäktiga förhandlare avgör i slutet av industrins avtalsrörelse nivån för löneökningarna i hela samhället. Anders Weihe, Robert Schön, Niklas Hjert och Veli-Pekka Säikkäla satte märket senast och lär mötas igen. Deras kamp påverkar inte bara de industrianställdas utan även alla löntagares plånböcker.

Märket är ordet som står i fokus under avtalsrörelserna. Vad det handlar om är att industrin bestämmer riktmärket för nivån på löneökningarnas storlek, den nivå som exportindustrin och ytterst samhällsekonomin tål.

Numera är det allmänt accepterat att industrin går först och alla andra sektorer på arbetsmarknaden följer den nivå som dess parter kommer fram till. Handel, servicenäringarna, byggsektorn, kommuner och landsting bildar följe till industrin. Det är därför som de fyra som förhandlar om märket inte bara hamnar i fokus för allas förväntningar utan också har ett stort ansvar.

Senast var märkessättarna följande personer:

* Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen. Han var med redan vid den första förhandlingen enligt industriavtalets förhandlingsordning för 20 år sedan.

* Robert Schön, vice vd Industriarbetsgivarna, och en av tre personer i förbundets förhandlingsledning.

* Niklas Hjert, förhandlingschef i tjänstemannafacket Unionen sedan 2009, med en bakgrund i Sif och PTK.

* Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare IF Metall, central förhandlare sedan 1996 och på sin nuvarande position sedan 2008.

De fyra förväntas ta fajten om märket i år igen.

– Ja, om inget sensationellt inträffar blir det så, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, som intervjuas på nästa uppslag.

Sedan 100 år är Sverige ett mycket exportberoende land. ”Industrin spelar en avgörande roll för det svenska samhällets utveckling och välstånd”, heter det i industriavtalet. Därför är det så viktigt att lönebildningen ska stärka industrins konkurrenskraft, enligt parterna.

Det är bakgrunden till att industrin går först i avtalsrörelsen och sätter riktmärket för löneökningarnas storlek på hela arbetsmarknaden.

Under andra halvan av mars inleder den lilla gruppen, i ett sammanträdesrum hos arbetsgivarna, diskussionen om nivån på löneökningarna. Numera kallas sittningen slutförhandling, och kan även omfatta någon enstaka annan viktig fråga som är olöst.

Tillvägagångssättet är formaliserat. De opartiska ordförandena, Opo, kallar till slutförhandlingen.

Opo är en grupp äldre, erfarna, före detta förhandlare, som enligt förhandlingsordningen i industriavtalet ska biträda parterna under avtalsrörelsen. De kan jämföras med medlare.

I god tid före slutförhandlingen ska Opo ha namnen på de förhandlare som sätter märket. Att kretsen blir mycket liten är reglerat i industriavtalets förhandlingsordning: ”En slutförhandling förutsätter att den kan bedrivas i förtroliga former. Det kräver att endast ett mycket litet antal personer från parterna kan vara närvarande i förhandlingsrummet.”

Med vid förhandlingsbordet sitter också två av de fem opartiska ordförandena, Opo. Deras roll är att leda förhandlingarna och få en god bild av parternas ståndpunkter.

Om arbetsgivare och fack inte kan komma överens ska Opo kunna lägga en slutlig hemställan, förslag till uppgörelse, som är så väl avvägd att parterna accepterar den.

Förhandlingarna om märket är en mycket känslig uppgift. På den fackliga sidan vill ingen låta sig intervjuas om uppdraget. IF Metalls presstjänst hälsar att avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä avstår från intervjun. Han vill inte föregå den demokratiska processen och ta sin medverkan för given.

Även Unionens förhandlingschef Niklas Hjert tackar nej till intervju.

– Inom Facken inom industrin har vi ett nära samarbete, särskilt i slutförhandlingarna. Men vem som gör vad under förhandlingsprocessen är inget vi går in på, säger Gabriel Wernstedt, pressekreterare Unionen.

Hos motparten är Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe mer öppen. Han delar med sig av sina tankar om märkessättandet i intervjun på nästa sida.

Så säger avtalet

I industri­avtalet skriver parterna om arbetsgivarnas kostnader, men i dagligt tal pratar man om märket för nivån på löneökningarna. Så här lyder avtalstexten: ”En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad.”

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna