Hård kritik mot industrins konstruktion av märket

Industrins parter kom överens om ett normerande märke på 6,5 procent och en låglönesatsning som omfattar dem med löner under 24 000 kronor. Konstruktionen var parterna överens om, men inte om huruvida låglönesatsningen skulle ingå i märket på 6,5 procent eller inte. På den punkten är industriuppgörelsen otydlig.

Teknikföretagen hävdade direkt när uppgörelsen var färsk att satsningen ska räknas in i 6,5 procent. Det har sedan blivit arbetsgivarsidans tolkning. IF Metall hävdar att den ligger utanför märket, vilket har blivit LO-förbundens linje.

Stefan Koskinen, avtalspolitisk chef i Almega, är mycket kritisk till hur industrins parter har hanterat låglönesatsningen. Kritiken inkluderar förhandlare från tunga arbetsgivarförbund som Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna.

– Det är tydligt att det diffar mellan dem som har tecknat industriavtalet. I efterhand skulle jag ha önskat att de gjort upp om hur frågan skulle ha hanterats i följande avtal, säger Stefan Koskinen.

Almega har fått ta emot fem varsel från LO-förbund. Minst två av dem handlade om låglönesatsningen. Visserligen har alla tvister lösts via medling och lett till avtal utan konflikt, men Almega har framstått som den svåraste motparten för facket.

Läs också:

– Vi håller oss till arbetsgivartolkningen, men när det blir konflikt är det vi som pekas ut som bråkstakar, besvärliga och värstingar. Vi har oförskyllt hamnat i den här situationen, säger Stefan Koskinen.

Årets märke har lett till en ordstrid om vad som ingår i 6,5 procent. I två av Almegas uppgörelser med Fastighets finns tydliga exempel. Medlarna skriver i inledningen av sina slutbud att ”avtalets värde är 6,5 procent på tre år”.

Men bara några rader längre ner har lönerna höjts med något mer, omkring 0,17–0,19 procent på tre år. Fastighets konstaterar att värdet är 6,69 procent, medan Almega hävdar att avtalet är inom märkets 6,5 procent.

I det ena avtalet finns en ändrad semesterbestämmelse, i det andra minskas antalet situationer när specialstädare får lönetillägg för komplicerade uppdrag. Båda gångerna hävdade medlarna att detta hade ett mätbart värde för arbetsgivarna.

– Vi har pressat medlarna på de här punkterna. Medlarna har bestämt sagt att posterna har det här värdet, men när det handlar om 5 eller 6 hundradelar per år så finns det ingen som kan bedöma om det är så, säger Stefa­n Koskinen.

Vid intervjutillfället är han orolig för framtida förhandlingar på avtalsområden med en stor andel lågavlönade. För Almega omfattas över 100 000 kollektivanställda av dessa avtal. Han ger flera exempel på om­råden där den fackliga tolkningen skulle få stora effekter på avtalets nivå: Hemservice 7,47 procent, kommunala städavtalet 7,17 procent, Samhall 7,33 och tivoliavtalet 8,1 procent.

– Jag förstår inte hur LO resonerar. Om de driver sin ståndpunkt hela vägen lämnar vi den nuvarande modellen bakom oss med industrin som normerande, säger han.

I IF Metallhuset på Olof Palmes gata i Stockholm är ledningen också upprörd, men av motsatt anledning. Där tycker man att arbetsgivarna är rigida. I tidigare avtalsrörelser har parter kunnat tänja på märket en aning.

Förbundets avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hävdar att Svenskt Näringsliv söker konflikt. Han anser också att det blivit för mycket politik kring märket. Många symboliska förändringar i avtalen har räknats om till ett procentvärde.

– Det är synd att Svenskt Näringsliv driver på och ska hålla igång den här konflikten. Varenda gång ett avtal träffats går de ut som småbarn och talar om att avtalet är på 6,5 procent. Sådant löser inga problem.

Han hävdar också att arbetsgivarna inom industrin innerst inne förstod att LO:s låglönesatsning låg utanför själva märket.

– När vi träffade avtal inom industrin sa arbetsgivarna att allt är inom 6,5 procent och log lite grand. Vi vet att det inte är så, och det är dumt att denna debatt pågår.

Redan på presskonferensen när den nya industriuppgörelsen presenterades för två månader sedan försökte Veli-Pekka Säikkälä mota Olle i grind. Han betonade att LO-sidan fått igenom låglönesatsningen inom industrin utan att behöva betala för den med något annat i avtalen.

– I teknikavtalet, som är det stora, tunga, normerande avtalet, finns inga byten, men extra satsningar på det lågavlönade. Nu kommer till exempel inte de som jobbar inom HRF:s område behöva sälja bort saker i sina avtal för att få extra pengar. Det ingår i normen som vi träffat på industrins område, sa han då.

Hur gick det då för Hotell- och restaurangfacket, HRF?

Lönerna höjdes med 1 650 kronor på tre år. Med en medellön på 22 950 kronor blir ökningen 7,2 procent.

Arbetsgivarna i Visita säger att avtalet ändå håller sig inom 6,5 procent. Motiveringen är att lönerna för okvalificera­d arbetskraft bara höjs med 80 procent av krontalet för äldre och en stor del av arbetskraften är unga med dessa låga löner.