Lars Calmfors svänger om märket

Eran med industriavtalet har varit enormt framgångsrik. Konkurrenskraften har stärkts och genererat reallöneökningar på mer än 50 procent.

Förhandlingsmodellen innebär att industrins parter tar täten i avtals­rörelserna och utgår från den internationellt konkurrensutsatta industrins förutsättningar att höja lönerna.

Lika länge som industriavtalet funnits har den inflytelserike nationalekonomen, professor Lars Calmfors, upprört fack och arbetsgivare i industrigrupperingen genom sin ihärdiga kritik av modellen. Om och om igen har han ifrågasatt varför industrin ska vara normerande för löneökningarna - sätta märket, som det kallas.

Man behöver inte vara särskilt rädd för om industrin skulle förlora sin normsättande roll, hävdade han i ett debattinlägg 2013. Ibland tilldelas nog rollen allför stor betydelse, skrev professorn.

Nu gör Lars Calmfors en skarp gir.

– Det kan nog vara klokt att industrin sätter normen, men man bör ta större hänsyn till andra sektorer eller också vidga gruppen som bestämmer normen. Jag tror att det är den väg vi måste gå.

Men industrigrupperingen kommer knappast att ta Lars Calmfors i sin famn. Han är fortsatt provokativ och hävdar att industrisektorn förmod­ligen är för stor och måste krympa. Arbetskraft behöver föras över till hemmamarknaden.

I en marknadsekonomi sker det genom högre löneökningar i dessa sektorer än inom industrin. Annars finns en risk att dessa sektorer inte kan tillgodose sitt behov av arbetskraft, varnar professorn.

Den ”onödigt” stora industri­sektorn speglas i det stora bytes­balans­överskott som Sverige har sedan några år, enligt Calmfors. Vi exporterar mer än vi importerar och får allt större finansiella fordringar på omvärlden.

– Det har varit motiverat när en stor andel av befolkningen har varit i yrkesaktiv ålder och sparat inför pensioneringen. Men i takt med att befolkningen åldras kommer sparandet att minska och den privata konsumtionen därför att öka.

En åldrande befolkning innebär också ökad efterfrågan på välfärdstjänster.

– I det läget ökar behoven av att använda resurserna för oss själva i stället för att producera för export och en fortsatt finansiell förmögenhetsuppbyggnad.

Enligt Calmfors skulle det här inte vara ett problem om vi var duktiga på att sätta personer födda utomlands i arbete, så att de kunde täcka den brist på arbetskraft som finns i tjänste­sektorn och offentlig sektor.

Men det är högst tveksamt om integrationen av utrikes födda på arbetsmarknaden kommer att lyckas bättre i framtiden än hittills.

– Då måste den arbetskraft som finns fördelas på ett annat sätt än i dag. Vi måste låta marknadsmekanismerna fungera så att lönerna sätts på ett sådant sätt att de expanderande sektorerna får tag på arbetskraft.

I dagens politiska debatt är fokus riktat mot mer resurser till polisen, utbyggt försvar, växande vårdbehov och brister i skolväsendet. På alla dessa områden behövs mer personal.

– Det är troligt att medborgarna vill ha en sådan utbyggnad av offentligt finansierad verksamhet. Då måste vi ha en lönebildning som anpassas till det, men det är svårt att få förståelse för detta i diskussionen om lönebildningen.

Calmfors säger till Lag & Avtal att diskussionen om lönebildningen ofta förs som om vi lever i en planekonomi. Den sker på ett sätt som inte utgår ifrån grundläggande nationalekonomiska tankar om hur lönebildningen bör fungera i en marknadsekonomi.

Utgångspunkten för märkessättandet bör vidgas och inte bara utgå från den internationellt konkurrensutsatta industrins förutsättningar, enligt Calmfors. I stället bör grundvalen för löneökningarna vara de förväntade pris- och löneökningarna i hela närings­livet. Den utgångspunkten har Konjunkturinstitutet i sina bedömningar.

– Jag har i debatten nu inte sagt att någon annan än industrin ska sätta märket, utan att normeringen på ett bättre sätt måste spegla förhållandena i hela ekonomin. Det betyder i klartext en nivå som överstiger utrymmet i industrin.

Exakt hur det praktiskt ska gå till vet inte professorn. Antingen väger industrin in andras intressen och har mer dialog med andra sektorer när märket sätts, eller så släpper man in andra sektorer i gruppen bakom normeringen.

– Men industrisektorn måste ha förståelse för att andra ska kunna ta ut högre löneökningar än industrianställda, ungefär som det fungerade för undersköterskorna i förra avtalsrörelsen.

För IF Metall framstår professor Calmfors återkommande kritik genom åren knappast som sötebröd.

– Calmfors säger att industrins anställda ska nöja sig med mindre löneökningar än resten av löntagarna. Det håller inte. Om andra sektorer plockar ut mer skulle det leda till högre inflation, höjda skatter och annat. Och våra medlemmar skulle släpa efter. Det är ett konstigt resonemang, säger avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe framhåller att verkligheten och de nationalekonomiska modellerna är två skilda saker.

– Calmfors har flera gånger i samtal med oss sagt att det är akademiska resonemang som han för. I praktiken fungerar de inte.

Lars Calmfors är en så pass tung och inflytelserik debattör att parterna inom industrin lagt ner stora resurser genom åren på att möta hans argument. Redan för tio år sedan publicerade industrins ekonomiska råd en skrift som helt ägnades åt att bemöta de argument som professorn då förde fram.

När han i våras skrev debattartikeln Ompröva industrins lönenorm kom inom några dagar ett gemensamt svar från fyra chefsekonomer i arbets­givarförbund för både industrin och tjänstesektorn.