Teknikföretag på väg upp tack vare krisavtalen

Krisavtalet var en central uppgörelse mellan Teknikföretagen och IF Metall. Den skulle göra det möjligt för de lokala parterna att komma överens om lönesänkningar mot arbetstidsförkortning. Som mest kunde lönen sänkas med 20 procent mot att arbetstiden minskade i motsvarande grad, eller användes till intern utbildning. 

– Krisavtalet var ett nödvändigt ont.  Vi hade önskat att vi hade haft en statsmakt som gått in för att rädda jobben i industrin, som i andra länder, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Han nämner regeringarna i Danmark, Finland, Holland och Tyskland som, till skillnad från den svenska regeringen, gick in med olika slags åtgärder.

Krisavtalet träffades i mars 2009 och gällde ett år. Under årets avtalsrörelse kom det att förlängas till den 31 oktober.

Teknikföretagen har nu gjort en slutvärdering. Den visar, jämfört med Teknikföretagens första utvärdering sommaren 2009, att ytterligare 300 företag har träffat lokala krisöverenskommelser med facket. Dessa har oftast varit små och mellanstora företag. Antalet berörda anställda ökade därmed från 50 000 till över 80 000.

Hade möjligheten till krisavtal inte funnits hade företagen tvingats säga upp folk, 86 procent av de sammanlagt 700 företagen har svarat att de i så fall fått göra neddragningar.

– Genom krisavtalen har kompetens kunnat behållas i företagen, som sedan visat sig vara bra när konjunkturen vänt upp, säger Teknikföretagens chefsekonom Anders Rune.

Andra åtgärder än att sänka lönen mot att förkorta arbetstiden har också förekommit ibland i kombination med ett krisavtal. Som exempel på andra åtgärder har lönerevisioner senarelagts, tidbanker tömts, och semester och arbetstidsförkortningar tagits ut.

– Möjligheten att hitta lokala lösningar är en av de viktigaste förklaringarna till att så många företag klarat sig igenom krisen, säger Anders Rune.