27 år utan att bli nitad

Tomas Bolme tittar lite frågande på intervjuaren. Men så minns han: En gång, en tidning som bestämde sig för att nita honom - som han kommer ihåg det. Som intervjuade honom och fotograferade honom rökande cigarill på ett sätt att han såg riktigt fackpampig ut. Det gillade han inte.
Men bortsett från det har han klarat sig ovanligt helskinnad från start till målgång. För efter 27 år som ordförande för Teaterförbundet lägger han nu av. Det lär bara vara en som slår det rekordet, en ordförande för Arbetsledarförbundet som satt från 1920 till 1950.
Han slutar för att bromsa ner, som hans läkare uttryckte det. Och när man varit med honom en stund i Teaterförbundets lokaler alldeles intill Kungsholms kyrka i Stockholm, måste man säga att han har en klok läkare.
När han fyllde jämt förra året höll bussiga syrran och programledaren Agneta Bolme Börjefors tal och erkände att ingen trodde att han skulle bli något. Och absolut inte sextio.
Tidigt denna morgon har Tomas Bolme suttit i en TV-soffa och förklarat att han alls inte har någonting emot att bli kallad fackpamp. Gör man det är man trygg i sadeln.
Han pendlar mellan Stockholm och Borås där han repeterar Ett resande teatersällskap, varvar med att läsa in hela Guillous Hamilton-serie som talbok, måste bryta intervjun exakt klockan två för att ta en taxi till läkaren, tillbaka till förbundet och så ner till Göteborg på kvällen.
- Cornelis Vreeswijk-sällskapet vill ha mig till ordförande. Men jag avgår ju för att ta det lite lugnare! Inte för att ta ett nytt uppdrag!
Att han klarat sig från mediadrev beror inte på att Tomas Bolme undvikit att sticka ut hakan. Den gamle vänsteraktivisten har skrivit på upprop mot Nato-bombningarna av Kosovo och protesterat mot kriget i Irak. Det blev ett himla liv, minns han. Dock inte så mycket bland medlemmarna.
- Men när jag inte varit tydlig och talat om att det är skådespelaren, inte förbundsordföranden, som tycker så - då har medlemmarna klagat med all rätt.
En sifoundersökning bland förbundets 9 000 medlemmar skulle visa att fler ligger till vänster än riksgenomsnittet, menar han.
- Jag var på en mörkblå skola en gång med Fria Pro och eleverna menade att man i rättvisans namn också borde bjuda in en moderat teatergrupp. Visst, det tycker jag med, sa jag. Men det kan bli svårt eftersom det inte finns några.
När Tomas Bolme i intervjuer sagt att han växte upp under knappa förhållanden, blev hans mamma upprörd. Men så var det, hävdar han. Pappa var statstjänsteman och mamma försäkringstjänsteman. Det fanns alltid mat på bordet, men det var lite knapert och barnen fick ärva varandras kläder. Tomas fick storebrors mössa - och retades i skolan för att ha på sig något som såg ut som 1800-tal. Han ärvde syrrans halsduk med ett stort "A" på - och försökte komma undan pikarna genom att säga att han fått den av en kusin som hette Anders.
Farfar var hamnarbetare, morfar skräddare och socialdemokratin har hela tiden gått i arv - ända fram till Tomas Bolme som gick med i det maoistiska SKP, Sveriges kommunistiska parti.
- Jag är glad över den tiden. Det var en nyttig skola. Men det tog oss 15 år att upptäcka att det inte var någon idé att driva en linje med revolution på programmet i Sverige. Då la vi ner partiet.
I början av 50-talet, fem, sex år gammal, halkade han in på teaterbanan då han - precis som sin syster och bror - började med radioteater. Denne svenske Shirley Temple spelade med i precis allt!
- När jag tog studenten räknade jag ut att jag varit med i 2 000 radioprogram. Var och varannan dag åkte jag taxi från Kungsholmens läroverk direkt till radion. Vi var ett litet gäng ungar - Lena Nyman bland annat - som fick vara med i allt de gjorde.
15 kronor fick han i gage vid varje tillfälle - pengar som hans mamma satte in på banken. Och föräldrarna motsatte sig aldrig hans - eller syskonens - teaterintresse.
- Jag har bara fått ett uppfostringsråd av mina föräldrar: Ta studenten och gå inte om. Sedan kan du göra vad du vill.
Det första mötet med andra, vuxna skådespelare blev också speciellt. Det kom han på långt senare i karriären.
Jag träffade ju bara skådespelare som haft lyckan att få ett extraknäck på radion, då de var glada och roliga och mådde väldigt bra. Först senare förstod jag att det inte alltid var så.
1961 blev Tomas Bolme en kändis. 16 år gammal hade han huvudrollen i Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet" och genomslaget blev enormt. Flickorna flockades kring honom och bad om autograf. Det tyckte han om.
- På sätt och vis smög jag in i teatervärlden. Därför steg det mig aldrig åt huvudet.
Så hamnade han på Dramaten där det började jäsa efter revolterna ute i Europa 1968. En grupp skådespelare bestämde sig för att utforska landet Sverige och
kallade intresserade på teatern till stormöte. Resultatet blev "NJA-pjäsen", en uppsättning om förhållandena på Norrbottens järnverk.
Den gick bra men skapade oro på Dramaten. En rädsla för uppror. De kastade inte ut oss men lät förstå att man inte skulle hålla på med sådant där. Det ska dokumentärfilmare syssla med, sa Ingmar Bergman.
För pengarna som skivan med musiken ur pjäsen gav, startade gänget Fria Proteatern - och resten är historia, som det brukar heta.
- Det jag lärde mig under den tiden var att facklig kamp måste vara kul.
Teaterförbundet föddes 1894 i en vindskupa på en byggnad som stod där Dramaten finns i dag. Från en början var det en "självhjälpsförening" som ombildades på 50-talet till ett regelrätt fackförbund. George Fant, Sif Ruud och Edvin Adolphson var några av förbundets ledargestalter på den tiden.
- Jag var ganska gapig på mina första riksstämmor, minns Tomas Bolme.
Teaterförbundets riksstämmor motsvarar andra förbunds kongresser.
- När jag valdes till ordförande 1979 var det inte ett mossigt förbund jag tog över. Rolf Rembe, som var förbundsdirektör, hade gjort om det till en hyggligt kämpande facklig rörelse - inte minst med internationell inriktning.
Skådespelare och artister roar och underhåller men producerar ingenting som går att äta eller ta på. Kanske är det förklaringen till att de flesta av Teaterförbundets medlemmar alltid haft sämre löner, sämre arbetstider, sämre övertidsvillkor och sämre pensioner än andra på arbetsmarknaden.
Flera gånger har förbundet varit ute i konflikt för bättre villkor. Somt har blivit bättre men fortfarande finns ett antal surdegar som Tomas Bolmes efterträdare möjligen kommer att ärva.
En ny sådan surdeg uppstod i och med att pensionssystemet lades om 1999. Numera ska en människas hela arbetsliv ligga till grund för pensionen - något som slår hårt mot till exempel dansare och sångare som av naturliga skäl går i pension tidigt.
- Det är ju trist att man efter ett långt yrkesverksamt liv ska ha svårt att skaffa käk!, säger Tomas Bolme.
Att det kan ha sina sidor att gå ut i strid med medlemmar som är artister som sysslar med skapande verksamhet fick Tomas Bolme klart för sig 1981.
Ännu en gång blåstes det till strid om vidareutnyttjandet - det vill säga vad artisten ska få för ersättning när något repriseras eller kommer på video. Arbetsgivarna hotade med lockout och Teaterförbundet med Tomas Bolme i spetsen svarade med hot om filmstrejk.
- Den enda filminspelning som var igång var Ingemar Bergmans Fanny och Alexander. Herregud, tänkte jag. Först blir han utkastad ur landet av kronofogden och nu kommer jag och stoppar hans film! Alla kommer att hata mig. Jag funderade på att säga till Bergman att du - oss emellan - så är det här hotet en bluff, vi gör det bara för att skrämmas. Jag ringde till hans alltiallo. Men det förstår du väl att du inte kan träffa honom innan filmen är klar, sa hon. Då sa jag vad det handlade om. Kan du i morgon, sa hon. Jag kan i morgon, sa jag. Men konflikten hann lösa sig innan dess.