kommentar
Anas en strängare syn på sympatiåtgärder?
En mängd sympativarsel drar åt snaran omTesla. Men utomstående drabbas också. Arbetsgivarna har gjort en omsvängning i synen på sympatiåtgärder och vill ha någon form av begränsning. Är det nu de får sin chans?
Publicerad
Uppdaterad
Sympativarslen drar strypsnaran allt stramare om Tesla. Nu senast har Seko och ST varslat om att anställda på Postnord och Citymail inte kommer leverera post och paket till elbilsföretaget. Målarna ansluter också med blockad mot billackering. Sedan tidigare är hamnar, elförsörjning och städning indragna i konflikten.
Sympativarslen drabbar inte bara Tesla utan även företag som har affärsrelationer med elbilstillverkaren, även fastän de tecknat kollektivavtal. Varslen riskerar också att drabba tredje man som eventuellt fått repor i lacken.
Att arbetsgivarsidan signalerar missnöje mot sympatiåtgärderna och börjar prata förbud eller åtminstone proportionalitet är inte oväntat. En snabb koll i Lag&Avtals lägg visar att det skett med regelbundenhet i decennier. 2005 föreslog Svenskt Näringsliv förbud mot sympatiåtgärder i rapporten ”Den svenska modellen har kantrat”. Frågan hettade till i konflikten kring salladsbaren Wild’n Fresh 2006-2007. 2008, i en tidigare runda av huvudavtalsförhandlingar, fanns förslaget om förbud med. 2016 väckte Svensk Pilotförenings konfliktande nytt liv i frågan. Hamnarbetarförbundets aktiviteter under 2010-talet har också triggat krav på begränsningar. Kritik har inte heller saknats i årets avtalsrörelse, om än i försiktiga ordalag.
Men i det sistnämnda fallet gällde det sedvanliga förbundsförhandlingar. Nu står striden mellan IF Metall och en frifräsare från Texas. De välorganiserade svenska arbetsgivarna är förpassade till läktaren men tvingas ta smällar lite varstans.
Juridiskt är de pågående och varslade sympatiåtgärderna i Teslakonflikten tillåtna. Vad man kanske inte tänker på är att konfliktreglerna på papperet är symmetriska. Arbetstagar- och arbetsgivarsidorna har i stort sett samma vidsträckta rättigheter. Arbetsinställelse, det samlande begreppet för strejk och lockout, får tillämpas för att hjälpa annan, så länge den primära konflikten är lovlig. Det är lika fritt för arbetsgivare att vidta sympatilockouter som det är för fackförbund att sympatistrejka.
Konfliktreglerna finns i medbestämmandelagen och när den infördes på 1970-talet tog man i princip in fredspliktsbestämmelserna från 1928 års kollektivavtalslag, med modernisering av språket. Rätten att ”bispringa annan” blev ”hjälpa annan” och är således en hundraårig rättighet. Det som förändrats är arbetsgivarsidans syn på lockoutvapnet.
Bispringandet användes framgångsrikt från bildandet av SAF 1902 och fram till 1940-talet. På den tiden var det arbetstagarorganisationerna som emellanåt klagade över oproportionerligt stor ”masslockout”. I 1930-talets debatt om skydd för tredje part ville arbetsgivarna ha kvar rätten till sympatiåtgärder och så blev det. Rätten skrevs också in i huvudavtalet 1938.
Men tiderna förändras. Numera är arbetsgivarna mer återhållsamma med lockoutvapnet eftersom det slår tillbaka på dem själva. Förlorade arbetsdagar är en nog så allvarlig skada, men förlorade marknadsandelar, kunder som försvinner och inte kommer tillbaka är värre ändå.
I onsdags intervjuade Lag&Avtal Almegas förbundsdirektör Stefan Koskinen. Han sade att Sverige måste överväga begränsningar.
Argumentet att Sverige i en internationell jämförelse har få konfliktdagar ger Stefan Koskinen inte mycket för.
– Arbetsgivarna böjer sig i ett tidigt skede. Det förklarar att det är så få förlorade arbetsdagar. Se bara på Hemserviceavtalet i avtalsrörelsen: LO hotade med varsel över hela bredden och då är det klart att man ger sig.
Även konfliktvarslen är få, vilket skulle kunna tyda på återhållsamhet från facken. Men Stefan Koskinen ser det inte så.
– Nej jag skulle säga att de inte ens behöver varsla eftersom vi måste böja oss. Vi har helt enkelt inget att sätta emot.
Han vill se ett omtag kring frågan om lovliga stridsåtgärder där en proportionalitetsregel sannolikt har sin naturliga plats.
– Parterna bör sätta sig ner och diskutera. Men staten måste också ge sig in, annars släpper ingendera parten sin position. Vi löser aldrig något utan politikens tryck. Se bara på hur Las ändrades, säger Stefan Koskinen.
Och möjligen är det på den här punkten som sakernas tillstånd ändrats jämfört med tidigare. Tidöpartierna kan eventuellt ha en större förståelse för arbetsgivarnas förändrade syn på sympatiåtgärder än forna regeringar.
Svenskt Näringsliv har länge nu krattat manegen inför en förändring, precis som man gjorde i Lasfrågan. Kanske finns också en riksdagsmajoritet för att tillsätta en översyn som kan skapa rätt slags tryck. På senare år saknas inte borgerliga riksdagsledamöter som har motionerat om utredning eller begränsningar av sympatiåtgärder. ”Vi vill täppa till denna lucka i lagen”, skrev några Liberaler 2017/18. Även inom Sverigedemokraterna förekommer varje år en motion om ”att oskyldiga inte ska straffas”.
Ännu viktigare är det att S och SD mer och mer betraktar varandra som rikspolitikens huvudmotståndare. Det kan betyda att frågan om konflikträtten i allmänhet och sympatiåtgärder i synnerhet hamnar i hetluften. Ordet ”maffiametoder” dyker upp allt oftare i sociala medier i anslutning till Teslakonflikten.
