”År 2023 var ett historiskt dåligt år för Arbetsdomstolen”

2023 var ett händelserikt år på svensk arbetsmarknad. Vi vill nu ta tillfället i akt att summera det gångna året och ta upp det viktigaste – stort som smått – som satt spår i arbetsrätten.

För det första: 2023 är ett fasansfullt år, med tanke på att 65 personer miste livet på svensk arbetsmarknad. Detta är en kraftig ökning från tidigare år, och hissolyckan på bygget i Sundbyberg sticker ut. Att fem personer omkommer samtidigt på en svensk arbetsplats är förstås oerhört tragiskt för de drabbade och deras familjer. Men, händelsen framstår även som ett klart symtom på att det brister i arbetsmiljöarbetet på många arbetsplatser, och till och med att människoliv inte värderas på samma sätt som tidigare. Arbetsmiljöverket har under det föregående året aviserat en ny regelstruktur som ska träda i kraft 2025. Vi kan dessvärre inte se att denna nya reglering per automatik kommer att leda till ökad regelefterlevnad och en minskning av olyckor och tillbud på arbetsmarknaden.

För det andra: 2023 kommer gå till historien som ett konfliktår. Hot om och verkställda stridsåtgärder har rönt stor uppmärksamhet – inte bara i Sverige. Fackens konflikt med Tesla och Elon Musk inleddes i oktober och placerade omedelbart den svenska arbetsmarknadsmodellen i omvärldens blickfång. Konflikten är ännu inte löst, och i dagsläget kan vi konstatera att det ser ut som att en lösning inte ligger närmare än när konflikten inleddes. Själva intressetvisten om ingående av kollektivavtal för arbetet på Tesla har på ett överraskande sätt flankerats av ett antal domstolstvister mellan bolaget och andra aktörer än de inblandade fackföreningarna. Efter ett antal interimistiska beslut är dessa tvister nu inordnade i de allmänna domstolarnas tvistemålshantering, och utgången i dem kommer inte att påverka stridsåtgärdernas förlopp i stort. I alla händelser borde rättsprocesserna kring stridsåtgärderna och själva strejken få sin upplösning under 2024.

Andra inflammerade och uppmärksammade konflikter har förekommit. En lika vild (det vill säga som saknar stöd från fackföreningen) som välorganiserad strejk lamslog Stockholms pendeltåg i april. Åtgärden var föranledd av missnöje med beslutet att ta bort de så kallade tågvärdarna från pendeltågen. Även mot storbanken Klarna varslades om stridsåtgärder, men dessa bröt aldrig ut. Klarna valde att bli medlem i arbetsgivarorganisationen Bankarbetsgivarna och blev därmed bunden av ett kollektivavtal med Finansförbundet.

Som vanligt har konflikter på arbetsmarknaden gett upphov till en diskussion om vad som utgör en lämplig reglering av utrymmet att vidta stridsåtgärder för att utöva påtryckningar på motparten. Det politiska systemet har emellertid inte vidtagit några åtgärder med anledning av denna diskussion. Regleringen av arbetsmarknaden är inte en särskilt prioriterad fråga inom ramen för det så kallade Tidöavtalet mellan regeringsunderlagets partier.

2022 års reform av anställningsskyddet och de därmed sammankopplade frågorna om omställning och kompetensutveckling var en omfattande och radikal reform som uppbackas av regeringsunderlagets partier. Det är kanske inte konstigt att de politiska partierna uppvisar en tendens att låta bli att diskutera, med risk att bli oeniga om, arbetsmarknadsregleringen.

Det saknas inte helt reformer från politiskt håll. Höjningen av lönegolvet i systemet för arbetskraftsinvandring har presenterats och kritiserats. Det är fråga om en avsevärd höjning – från 13 000 till 27 360 kr i månadslön – med stora effekter för vilka grupper som kan komma att få tillstånd att komma till Sverige för att arbeta. Reformens kritiker – inte minst bland arbetsgivarorganisationerna – anklagar den för att utgöra ett radikalt och oacceptabelt ingrepp i den svenska modellen. Vidare har Regeringen pumpat in pengar i omställningssystemet och stora pengar i systemet för etableringsjobb – allt till LO:s, PTK:s och Svenskt Näringslivs stora glädje. Det är ju parterna som är arkitekterna bakom dessa båda reformer. Efter att kollektivavtalet om etableringsjobb nu är på plats väntar vi med spänning på vilka arbetsuppgifter som kommer att utföras inom ramen för dessa kraftigt subventionerade anställningar.

Från den internationella horisonten hör vi ett avlägset muller. Danmark – Sverige valde efter viss vånda att intervenera på danskarnas sida – har väckt talan i EU-domstolen och begärt att minimilönedirektivet 2022/2041 ska ogiltigförklaras. Oavsett utgång kommer domen att bringa klarhet om EU:s manöverutrymme på socialpolitikens och arbetsrättens område. Dessutom har EU-domstolen som vanligt kommit med flera domar av betydelse för regleringen av arbetsmarknaden.

Det står klart att EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna nuförtiden är en primus motor för harmoniseringen av arbetsrätten inom unionen – kanske inte alltid på det sätt som förväntats ur svensk synvinkel. En stor händelse inom den folkrättsliga arbetsrätten är att Internationella arbetsorganisationen ILO – FN:s specialorgan för arbetsmarknaden – hänskjutit en fråga till den internationella domstolen i Haag: inbegriper rätten till förhandling och föreningsfriheten också en rätt att vidta stridsåtgärder (strejk)? Konflikten om denna fråga inom ILO har varit långdragen och delvis förlamande. Domen från Haag-domstolen kan komma att få spännande återverkningar för konflikter på den svenska arbetsmarknaden och i alla händelser utgöra bränsle för samtal om hur stridsåtgärder bör regleras.

EU-lagstiftaren har inte förmått leverera något direktiv om plattformsarbete, och inte heller ser det ut att bli något direktiv om en ”right to disconnect”. EU:s institutioner har nått politisk enighet om reglering av AI (den färdiga lagtexten presenteras inom kort) som kommer att inverka på förhållandena i arbetslivet, inte minst arbetstagarnas intresse av skydd för den privata sfären.

I Sverige har Arbetsdomstolen konkurrensutsatts: Huvudavtalsnämnden är ett nytt specialorgan för slitande av rättstvister på arbetsmarknaden. Nämnden – ett barn av huvudavtalen om trygghet, omställning och anställningsskydd – kom med sitt första yttrande i november, och när nämnden tolkade 12 a § uthyrningslagen tog den sig också mandatet att göra utläggningar om allmänt giltig lagstiftning.

Även i övrigt var 2023 ett dramatiskt år för Arbetsdomstolen. Högsta domstolen beviljade resning av två domar från Arbetsdomstolen (AD 2023 nr 26, AD 2023 nr 44) av det skälet att rättstillämpningen varit uppenbart felaktig. Att domstolen misslyckats med att övertyga parterna om riktigheten i dess dom, med följd att någon av dem begär resning, är i och för sig ett underbetyg för Arbetsdomstolens förmåga att med sina skäl övertyga om domens riktighet, men något som väl kan hända (och som också hänt tidigare, någon enstaka gång). Att Högsta domstolen också beviljar resning för att rättstillämpningen i Arbetsdomstolen varit uppenbart felaktig kan inte beskrivas på annat sätt än som en katastrof – även om Högsta domstolen i och för sig skrivit att de två resta målen var sådana att de inte aktualiserade några särskilda ”arbetsrättsliga hänsyn” och att domstolens prövning av om resning ska ske då inte är lika restriktiv som annars, när Arbetsdomstolen har ett tydligare mandat som prejudikatinstans.

Tyvärr förbättras inte omdömet om Arbetsdomstolens 2023 av att vi fortsätter botanisera bland årets domar. Bland de orefererade domarna finns några som får oss att lyfta på ögonbrynen med viss bestörtning. Vi hittar ytterligare en resningsansökan – nu gäller det en tredskodom om diskrimineringsersättning. Diskrimineringsombudsmannen har begärt resning och gör gällande att Arbetsdomstolen i sin tredskodom på ett otillåtet sätt prutat på diskrimineringsersättningen. Diskrimineringsrätten tillämpas både av Högsta domstolen och av Arbetsdomstolen, så det blir intressant att se om Högsta domstolen, när resningsansökan prövas, anser att det föreligger sådana särskilda arbetsrättsliga hänsyn att begäran om resning ska behandlas mer restriktivt än annars.

Avslutningsvis, sist, men inte minst, lyckades de sju ledamöterna på Arbetsdomstolens domarbänk inte att enas om vad som var rätt utgång i ett mål om föreningsrätt (AD 2023 nr 45; orefererad). Tvister om föreningsrätt är den rättsliga problematik som är mest utmärkande för arbetsrätten som rättsområde och Arbetsdomstolens absoluta kärnområde alltsedan starten 1929. I mål om föreningsrätten har Arbetsdomstolen i snart hundra år varit ensam prejudikatinstans. Föreningsrätten utgör den kollektiva dimension som bidrar till att motivera att arbetsrätten är en särskild civilrättslig disciplin, med en egen tvistlösningsmekanism. Det som är iögonenfallande med AD 2023 nr 45 är att (den fullmaktsanställde) ordföranden tillhörde minoriteten och att majoritetens (två vice ordföranden och två intresseledamöter) domskäl framstår som svårförenliga med tidigare praxis. Minoritetens uppfattning är enligt vår mening den riktiga.

Sammantaget var 2023 alltså ett historiskt dåligt år för Arbetsdomstolen – förtroendet för domstolen är rubbat och måste återställas snarast.

2023 var, också för arbetsrättens vidkommande, ett år som gick i moll, och vi ser fram emot att toner i dur får ett större utrymme under 2024. Döden på arbetet måste minska dramatiskt. Arbetsdomstolens domar måste förmå att ge adekvat vägledning för rättstillämpningen på arbetsmarknaden och inte bidra till en ökad oklarhet om rättsläget.