DEBATT

Forskare presenterar 21 punkter för att bekämpa arbetslivskriminalitet

Byggbranschen är hårt drabbad av arbetslivskriminalitet. Artikelförfattarna lyfter fram flera åtgärder som de anser skulle förbättra situationen på svenska arbetsmarknad utan att det görs inträng i den svenska modellen.

Missförhållandena på arbetsmarknaden ökar, och allt för många människor lider på jobbet. Forskarna Anna Sonnsjö Andersson och Niklas Selberg på Lunds universitet presenterar 21 åtgärder för att bekämpa kriminaliteten. 

Publicerad

Arbetslivskriminalitet är det begrepp som numera används för att diskutera missförhållanden på arbetsmarknaden. Begreppet rymmer både ageranden som är brottsliga – alltså som kan leda till straff (böter och fängelse) – och ageranden som inte omfattas av straffrätten, men som bryter mot en skyddsregel som gäller mellan arbetstagare och arbetsgivare. Också ageranden som inte kan leda till straff beskrivs alltså som kriminella. Eftersom särskilda rättssäkerhetsgarantier gäller i straffrättsliga sammanhang, inte minst regeln om att det krävs lagstöd för att bli bestraffad, bör termen bytas ut. Ordet arbetslivskriminalitet bör användas endast för brottsliga gärningar på arbetsmarknaden – det är egentligen det enda som anstår en rättsstat.

I alla händelser är missförhållanden på arbetsmarknaden – oavsett vad vi kallar dem – en utmaning som visat sig vara svår att råda bot på. Historiskt har det varit en uppgift för arbetsmarknadens parter att skapa regler och att se till att de följs – staten ska inte blanda sig i förhållandena på arbetsmarknaden, brukar det heta. Det är detta som är den svenska modellen för reglering av arbetsmarknaden. Debatten om arbetslivskriminalitet handlar emellertid oftast om att staten genom myndigheterna ska agera för att motverka missförhållanden på arbetsmarknaden. Här hamnar staten i en konkurrenssituation med fackföreningarna. Varför skulle någon vilja gå med i facket om staten gratis kan stå för skydd och ordning? Om myndigheterna blir mer aktiva på arbetsmarknaden kan den fackliga organisationsgraden alltså sjunka och den svenska modellen falla samman.

Så långt två övergripande dilemman med talet om arbetslivskriminalitet: relationen till straffrätten och relationen till fackföreningarna. Hur kan då insatserna mot arbetslivskriminalitet bli effektiva och till nytta för de som arbetar? Vi presenterar här 21 utgångspunkter för insatser mot arbetslivskriminalitet och missförhållanden på arbetsmarknaden. Dessa utgångspunkter garanterar att insatserna ryms i den svenska modellen, accepteras av arbetsmarknadens parter, respekterar grundläggande rättsstatliga värden och blir framgångsrika i någon relevant mening. 

  1. Fackföreningar, arbetsgivare och politiker måste samtliga erkänna att missförhållanden på arbetsmarknaden ökar och är ett allvarligt samhällsproblem i behov av slagkraftiga lösningar.
  2. Insatser mot missförhållanden på arbetsmarknaden måste utgå från ett tydligt brottsofferperspektiv. Om inte insatserna leder till förbättringar för de som arbetat, är de irrelevanta – det måste vara den enda relevanta måttstocken.
  3. Insatser mot missförhållanden på arbetsmarknaden måste utformas med respekt för arbetsmarknadsparternas autonomi – det vill säga den så kallade svenska modellen för reglering av arbetsmarknaden. Det kan inte accepteras att staten tar över fackets uppgifter och på så sätt minskar intresset av medlemskap.
  4. Beteckningen kriminalitet bör vara reserverad endast för förfaranden på vilka kan följa straff. Den definition som används idag är vag och överinkluderande. I en rättsstat kan vi inte beteckna straffria ageranden som kriminalitet. Används beteckningen kriminalitet måste särskilda rättssäkerhetsgarantier utfärdas.
  5. Kriminalisering får endast användas som regleringsform i sista hand och för särskilt klandervärda ageranden. Om vi använder straffrätten slentrianmässigt förlorar den sin karaktär – som det starkaste sättet för samhället att säga att något agerande är verkligt fel.
  6. Statliga myndigheters mandat på arbetsmarknaden ska hållas till ett minimum. Fackföreningarna och arbetsgivarna måste ha huvudansvaret för att reglera – i kollektivavtal – och att se till så reglerna följs.
  7. Migrantarbetare (av alla kategorier) har särskilda problem som motiverar avsteg från idealet om att alla ska jobba under samma regler; särlösningar behövs alltså här. Det är en god utgångspunkt att alla arbetar under samma regler, men om någon grupp är systematiskt utsatt bör den få särskilda skyddsregler.
  8. Arbetstagare som påträffas i anslutning till missförhållanden bör i princip inte riskera utvisning. Insatserna måste skydda dessa personer i deras egenskap av arbetstagare – allt annat är irrelevant. Det är bara den som inte riskerar utvisning som har incitament att bidra till utredningen av brottslighet.
  9. Arbetstagare som påträffas i anslutning till missförhållanden får i princip inte riskera lagföring för brott. Exploaterande arbetsvillkor kan vara sådana att arbetstagaren har begått brottsliga gärningar för någon annans vinning. Om arbetstagaren skulle riskera straff har denna inget incitament att bidra till utredningen av arbetsgivarens brottslighet.
  10. Det måste råda vad som i forskningslitteraturen benämns som firewall – en brandvägg – mellan gränspolisen eller polisen och andra myndigheter. Ingen information som uppdagas i insatser mot missförhållanden ska få användas av Migrationsverket eller Gränspolisen. Arbetstagare måste kunna vara trygga i kontakten med insatser mot missförhållanden.
  11. Brandväggen måste gälla också mellan facken, arbetsgivare och myndigheter. För att information ska kunna flöda mellan arbetsmarknadens parter och myndigheter krävs garantier för att denna information aldrig kan läggas till grund för genomförande av migrationsrätten.
  12. Arbetstillstånd ska inte upphöra på grund av arbetsgivarens regelöverträdelser. Det är helt enkelt orättvist att migrantarbetare drabbas negativt av arbetsgivarens agerande – arbetstagaren är ju inte ansvarig för att felet uppstod.
  13. Arbetsmiljöverket är i behov av förstärkta resurser för att kunna anställa fler inspektörer. Sverige ligger långt efter vad Internationella arbetsorganisationen anser är ett lämpligt antal arbetsmiljöinspektörer.
  14. Myndighetsstrategier mot vad som här benämns arbetslivskriminalitet bör vara forskningsbaserade och utvecklade i dialog med drabbade. De som är direkt utsatta har viktiga kunskaper som myndigheterna kan dra nytta av.
  15. Diskursen om arbetslivskriminalitet innebär att fackens roll osynliggörs. Men de fackliga organisationerna skulle kunna spela en större roll i att rätta till missförhållanden i arbetslivet. Den kollektiva arbetsrätten kan vässas – exempelvis borde facken få bättre möjligheter att lägga in veto mot oseriösa underentreprenörer, och de borde få bättre insyn i företagens entreprenadförfaranden.
  16. Om företag ansvarar för sina avtalsparters regelöverträdelser får de ett starkt intresse att se till så att alla företag följer reglerna. Därför bör så kallat entreprenadansvar för offentligrättsliga sanktioner samt ansvar för förpliktelser mot arbetstagare införas i långt högre grad än idag.
  17. Idag är det vanligt – inte minst inom EU – att framhålla hur stora bolag har ett ansvar inte bara inför aktieägarna utan också för samhället. Insatserna mot missförhållanden bör uppfattas som bolags samhällsansvar (ofta kallat corporate social responsibility, CSR) samt ingå i tillämpningen av lagstiftningen om offentlig upphandling.
  18. De som är verksamma i företagen har ofta goda förutsättningarna för att lägga märke till missförhållanden. Skyddet för visselblåsare måste därför stärkas.
  19. Revisorerna har en god insyn i företagen och kan identifiera missförhållanden. Revisorer är redan idag skyldiga att avslöja viss brottslighet, men denna skyldighet borde bli mer omfattande.
  20. På företagens kontor arbetar personer som har god insyn i verksamheterna och bra förutsättningar att identifiera missförhållanden. Tjänstemannarörelsen bör alltså involveras i insatserna mot missförhållanden på arbetsmarknaden.
  21. Den syndikalistiska fackföreningsrörelsens erfarenheter av arbete mot missförhållanden på arbetsmarknaden förtjänar att lyftas fram tydligare – här finns viktiga lärdomar att dra! Syndikalisterna arbetar framgångsrikt med att sanera byggbranschen framförallt i Stockholm och driver in enorma belopp i utestående löner.
  22. Missförhållandena på arbetsmarknaden ökar, och allt för många människor lider på jobbet. Vi har beskrivit två dilemman som facken, arbetsgivarna och myndigheterna behöver förhålla sig till: hur ska kampen mot missförhållanden i arbetslivet förhålla sig till reglerna om brott och straff, och hur ska myndigheterna samordna sig med fackföreningsrörelsen? Våra 21 punkter tar ut en riktning, och erbjuder konkreta åtgärder och förhållningssätt. Nu ligger bollen hos lagstiftaren – liksom hos fackföreningsrörelsen och, naturligtvis, arbetsgivarna.