Han såg till att TCO fick del av lönekakan

Året var 1970. Löneökningstakten hade sedan länge avgjorts av LO och dåvarande arbetsgivarorganisationen SAF, som efter mytomspunna förhandlingar i SAF-huset på Blasieholmen presenterade "samhällsekonomiskt rimliga" uppgörelser för en utvakad men imponerad journalistkår. Tjänstemännen var bifigurer i lönedramat, men kunde av rättviseskäl - så hette det - kräva löneökningar i nivå med industriarbetarens.
Med EFO-modellen fick TCO-förbunden muskler. Den togs fram av chefsekonomerna på TCO, SAF och LO - Edgren, Faxén och Ohdner - och visade att det var samhällsekonomiskt rationellt, inte bara rättvist, att höja tjänstemännens löner i takt med produktivitetsutvecklingen i hela ekonomin.
- Entusiasmen var stor på TCO, minns Gösta Edgren. Nu var TCO också med och tog samhällsansvar - inte bara LO och SAF. Det gav organisationen pondus!
Modellen byggde bland annat på beräkningar av löneökningstakt och inflationsnivåer 20 år bakåt i tiden. Statistiker på SCB hade hjälpt till att ta fram sifforna, och avtackades med en middag på Operakällaren. Stämningen steg, statistikerna blev allt mer talföra och avslöjade något som skakade om de tre ekonomerna.
EFO-modellen användes länge som exempel på hur Sverige i samförstånd hanterade dilemmat med löneökningar och inflationsbekämpning. Men utvecklingen passerade den snart, menar Gösta Edgren.
- Modellen användes i princip en enda gång, när industritjänstemännen 1970 tecknade ett femårsavtal.
Problemen dök upp 1973, med dollar- och oljekrisen. Antaganden om valutakurser och priser i modellen gällde inte längre, och industritjänstemännen förlorade på sitt långa avtal. Men då hade Gösta Edgren lämnat både TCO och Sverige. Redan 1969 började han arbeta för Sida och inledde därmed en lång utlandskarriär. 1973, när EFO-modellens förutsättningar förändrades, satt han som chefsekonom på arbetsmarknadsministeriet i Kenya, avlönad av svenska biståndsmedel.
Utlandskarriären fortsatte, med uppdrag för bland andra FN-organen ILO och UNDP.
En period var han politiker, något han minns han med stor bävan. Vännen och förre TCO-ordföranden Lennart Bodström blev utrikesminister 1982 och bad Gösta att bli hans statsekreterare.
- Det var som att rida på en tiger. Man var alltid bevakad och kunde bli avkastad och uppäten när som helst!
Han avslutade sin yrkeskärriär som ambassadör i Vietnam sex år, till 2003. Och i Vietnam blev han kvar, i ett vackert hus i Natrangprovinsen vid kusten. Somrarna tillbringar han och hustrun i Sverige, i lägenheten i centrala Stockholm.
- Vi trivs i storstan och bada kan vi göra hemma i Natrang!
Hur var det då med den där middagen på Operakällaren med statistikerna från SCB? Jo, de allt mer rusiga statistikerna började berätta hur deras beräkningar egentligen hade gått till. Att sambanden de hade redovisat inte alls var så entydiga, utan delvis byggde på antaganden och tumregler.
- Vi tre ekonomer blev minst sagt skärrade, men bestämde oss för att inte riva i det. Modellen var ju redan offentliggjord och hade blivit en stor succé - och det mesta var ju ändå korrekt.
- Och jag insåg senare att verkligheten ofta ser ut ungefär så - bakom en snygg fasad hittar man alltid en del ogräs.
Agneta Carleson