Hur naiv är humanismen?

Migrationsverkets prognoser i relation till samhällskapacitet fortsätter skrämma, medan rassekortet inte längre biter lika hårt. Kanske är tiden nu mogen att gräva upp ett graverande avslöjande ur glömskan, som svårligen kan matchas med Marx. 2015 menade förre moderatledaren Bo Lundgren i en intervju i högerextrema nyhets­sajten Granskning Sverige, att Reinfeldts öppna era hjärtan-politik i grunden handlade om att sabba välfärdsstaten.

Att det motivet inte genomlysts offentligt beror inte bara på det svagsinta förhållandet att budbäraren, Granskning Sverige, automatiskt diskvalificerar budskapet, oavsett sanningshalt. Tongivande journalister ifrågasatte heller aldrig de Nya moderaterna som röstmaximerande cover up för de gamla 90-talsidéerna.

Den numera högarvoderade influencern Reinfeldt har aldrig behövt ge någon politisk teoretisk förklaring kring varför välfärdsstaten plötsligt upphörde vara typ ren ondska. Och idag klår alla dagar i veckan öppna-era-hjärtan-humanismen den gamla nyliberala retoriken, för att krossa den sedan decennier underdimensionerade välfärden.

För det problematiska är att 90-talets systemskifte, när samhället omorganiserades med näringslivet som förebild, även byggde in en djävulsk mekanism i välfärdssystemet. Precis som i privata sektorn så måste effektivitetsvinster göras varje år:

Hårdare regim för krympande personalstyrka med anslag som inte täcker löneökningar. Det betyder ständiga sparbeting i redan anorektiska verksamheter.

Redan på 90-talet hävdade jag och andra att systemskiftet bland annat därmed förberedde privata försäkringslösningar, både organisatoriskt och opinionsmässigt. Och nu hotar befolkningsexplosionen mixat med obefintlig integrationspolitik på allvar, inte bara uppslutningen kring själva idén om skattefinansierad välfärd.

Anders Borgs reformer handlade ju om en enda sak; sänkta löner. Och det gick inget vidare. Så även det mest fantastiskt moderna förhållande; arbetsmarknadens pyttelilla andel enkla jobb, har på grund av hundratusentals outbildade nyanlända allmänt degraderats till jättelikt samhällsproblem.

En del politiker är alltså inte alls naiva i bemärkelsen okunnigt korkade. Tvärtom. Även om riskkapitalbolag idag får beta sig feta på skattemedel, så ses av princip välfärd via skatt fortfarande som värsta DDR-förtrycket. Så landets alla Reinfeldtare smygmyser säkert åt krisrapporterna från Sveriges kommuner, den kommande lågkonjunkturen och att larmen kallas svartmålning av den ideologiskt vilsna men inflytelserika delen av vänstern.

Humanismen är en naivism. Det inbegriper också att inte fatta att 2019 års liberaler är lika ideologiskt betingade av blå dunster som vore det 1991. Och det politiska trycket från aningslösa asylaktivister, både i och utanför riksdagen, erbjuder dem äntligen världens kalaschans; realiserandet av två liberala drömmar i en smäll; fri rörlighet men utan offentlig välfärd. Idag behövs inget impopulärt systemskifte då resterna av det gamla Sverige riskerar att självimplodera.