Debatt

Integreringens plus och minus

Christina Öst, chefredaktör och ansvarig utgivare. Foto: Jörgen Appelgren

LEDARE. I förra veckan deltog jag i Lag & Avtals seminarium på temat gränslöst arbete. En av föreläsarna var Gunnar Aronsson, professor vid Stockholms universitet och en nestor inom arbetslivsforskningen. Det han ser i sin forskning om hur digitaliseringen förändrar arbetsförhållandena borde få oss alla att vakna till ordentligt.

Publicerad

Han delar upp oss i segmenterare och integrerare. Segmenterare skiljer på arbete och privatliv och aldrig mötas de två. Integrerarna gör tvärtom. Arbetsuppgifter och tillvaron utanför jobbet är sammanflätade. Man arbetar ibland på kvällen och gör privata ärenden på kontorstid. Särskilt intressant blir det när integrerandet uppmuntras av arbetsgivaren.

Det är nämligen där forskningen noterar att medarbetare trivs och presterar bäst. Integrering bygger balans i livet. Särskilt gynnsamt är upplägget för kvinnorna som därmed kan hantera skola, barn och annat i livet hemma utan att känna stress över att det ska lösas på kvällar och helger. Den gordiska knuten förefaller löst genom integrering.

Men, tyvärr, det finns inga gratisluncher. En docent i publiken kom med en klok reflektion. Även om det nu är bra för individen att hon kan vara projektledare både hemma och på jobbet - är det så bra för jämställdheten i stort att kvinnor styr upp privatlivet medan de är på jobbet?

De manliga kollegerna utnyttjade nämligen sitt integrerande till vidareutbildningar och annat som gynnade karriären.

Risken finns alltså att kvinnor hamnar efter när privat­livet tar en del av kontorstiden.

Hur en rimlig lösning skulle se ut har jag ingen aning om. Men det gränslösa arbetslivet verkar inte vara det som skapar möjligheterna för en mer jämställd arbetsmarknad.