Sakfel leder till fel slutsats

Dags för en ny arbetsskadeförsäkring. Så heter en nyutkommen debattbok av Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö. Bokens titel visar sig inte vara en fråga utan ett påstående.
Författarna anser nämligen att det behövs en ny arbetsskadeförsäkring. Eftersom författarna är nationalekonomer utgår jag från att det är ekonomiska motiv som enligt dem är skälet till att en ny försäkring behövs, även om detta inte klart framgår av boken.
Författarnas huvudinvändning mot nuvarande reglering är att eftersom en arbetsskada idag ersätts dels av försäkringskassan dels av kollektivavtalade försäkringar är det svårt att få en uppfattning om såväl ersättningens storlek för den enskilde som kostnaderna för samhället. Det kan jag hålla med om. Författarna berör också problemet med den långa handläggningstiden. Det kan således ta flera år att få en arbetsskada slutligt reglerad.
Att en redogörelse inte är helt fel men inte heller helt korrekt går ofta att bortse ifrån, men tyvärr innehåller boken alltför många sakfel för att den inte ska möta invändningar. Det kan till och med vara så att sakfelen gjort att de slutsatser författarna drar blivit felaktiga. Därför följande synpunkter.
I kapitel fem redogör författarna för den ersättning som utgår från den kollektivavtalade TFA-försäkringen till såväl arbetstagare som egenföretagare som tecknat försäkringen. Författarna anger att denna kollektivavtalade försäkring ger ersättning vid inkomstbortfall och merkostnader till följd av skadan samt vid dödsfall. Man säger inte att ersättning även utgår för medicinsk invaliditet (lyte och men), vilket, särskilt vid höga invaliditeter kan bli mycket höga ersättningar. Det sägs visserligen att vid "lyte och men baseras ersättningens storlek på den medicinska invaliditetsgraden, åldern (en avtrappning sker från 25 års ålder) samt om den skadade går tillbaka till arbetet eller inte". Huruvida den skadade går tillbaka till arbetet eller inte påverkar naturligtvis inte ersättningen för medicinsk invaliditet!
I bokens femte kapitel säger författarna vidare att den skadade har rätt till ersättning för sveda och värk. Vid arbetssjukdom lämnas sådan ersättning endast om sjukdomen har vållats av arbetsgivaren. Detta är felaktigt! Ersättning för sveda och värk lämnas, liksom all annan ideell ersättning, oavsett om arbetsgivaren varit vållande eller inte. Om arbetsgivaren varit vållande till skadan eller sjukdomen utgår ersättning för inkomstförlust enligt skadeståndsrättsliga regler, inte för någonting annat. (Jag bortser då från att vid vållande bortfaller karensbeloppet för kostnader) Om arbetsgivaren varit vållande prövas i en skärskild nämnd.
I bokens kapitel sju påpekas att kvinnor har dubbelt så många anmälningar av färdolycksfall som män har. Detta är helt korrekt men beror troligen på att männens färdolycksfall sker med bil, något som sedan 1993 inte omfattas av de kollektivavtalade försäkringarna utan täcks av trafikförsäkringen. Det är därför knappast någon idé att anmäla ett sådant färdolycksfall till Försäkringskassan såvida personen inte blir helt arbetsoförmögen och yrkar livränta.
I bokens kapitel 8 sägs att från och med januari 2003 utgår inte livränta enligt arbetsskadelagen efter det att personen fyllt 65 år. Och det är helt korrekt, livränta utgår efter den 1 januari 2003 inte efter 65 år. Problemet är bara att livränta inte heller tidigare utgick efter 65 år. Livränta skall täcka inkomstförlust under de år man, skadan förutan skulle ha arbetet. Därför faller livräntan bort när man på grund av ålder normalt skulle slutat sitt förvärvsarbete. Livräntan är pensionsgrundande varför den livränta man uppburit före 65 års ålder beaktas när man vid 65 års ålder erhåller ålderspension. Endast i de fall pensionen utan hänsyn till livränta blev så låg att man skulle hamna under eller mycket nära existensminimum fick man behålla livräntan efter fyllda 65 år. Det är denna möjlighet som är borttagen från och med januari 2003.
Författarna berör också efterlevandelivräntorna. De påpekar att beståndet av efterlevandelivräntor har sjunkit mellan 1999 och 2007. Detta skulle delvis bero på att efterlevandelivränta inte utgår efter 65 års ålder. Enligt min mening beror det på att efterlevandelivränta till änkan, sså kallade omställningslivränta i de allra flesta fall endast utgår under tolv månader!
I bokens kapitel nio berör författarna åter de kollektivavtalade arbetsskadeersättningarna men "kommenterar att det är viktigt att komma ihåg att många som är frånvarande på grund av en arbetsskada även får kollektivavtalad ersättning från t ex AGS-KL" Detta är felaktigt! Den som har en godkänd arbetsskada har inte rätt till ersättning från AGS. En annan sak är att det på grund av de långa handläggningstiderna ofta utgår AGS-ersättning även till den som är arbetsskadad. När arbetsskadan väl blir godkänd, får vederbörande dock betala tillbaka det han eller hon uppburit i AGS-ersättning.
När det sedan gäller de förslag som författarna kommer med i boken anser de i första hand att det skall vara en enhetlig försäkring, det vill säga att man ska slå samman social-och avtalsförsäkringarna. Det första alternativet då är att socialförsäkringssystemet tar över hela ansvaret för hela ersättningen det vill säga även den kollektivavtalade. Det andra alternativet är att låta avtalsförsäkringarna ta över hela ansvaret för ersättning för arbetsskador således även det som socialförsäkringssystemet idag svarar för. Författarna lämnar inte något förslag på hur detta övertagande ska gå till, säger endast att förslagen måste utredas ytterligare. Förvisso!
Författarna tar också upp den gamla frågan om differentiering av arbetsgivaravgifterna. Det vore naturligtvis bra om arbetsskadorna skulle minska, men differentiering är inte rätta sättet. Det är alldeles för trubbigt. Dessutom blir det troligen också mycket dyrare för samhället att beräkna och ta ut dessa differentierade avgifter.
Författarna har också ett krav på att bedömningen av arbetsskador ska vara enhetlig. Det som räknas som arbetsskada för en person ska också räknas som arbetsskada för en annan person. Ja det vore naturligtvis optimalt i den bästa av världar Tyvärr är det dock så att livet har miljarder facetter, varför det inte finns två fall som är exakt lika. Att, som författarna föreslår, inrätta en speciell myndighet som granskar att det görs enhetliga bedömningar skulle nog därför inte få någon påtaglig effekt.
Författarna har också en del andra förslag bland annat om arbetsskadestatistik, rehabilitering och det förebyggande arbetet, som jag inte berör närmare här.
Arbetsskadeförsäkringen har varit föremål för ständig debatt under de senaste 20 åren. Senast ändrades arbetsskadelagen från och med 2003 då bevisreglerna bland annat mildrades. Det är ännu för tidigt att säga vad dessa mildrade bevisregler kommer att innebära för den som drabbas av en skada. Det är inte heller någonting som författarna berör och kanske ligger det utanför vad de vill ha sagt med sin bok.
Jag tycker inte heller att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen är bra och kanske behöver vi en ny. Jag är dock tveksam till om den ska reformeras på det sätt författarna pekat på. Debatten bör fortsätta.