Säkra kollektiva rättigheter

Tjänsteföretags utstationering av arbetstagare över gränserna regleras i dag i utstationeringsdirektivet, som är ett minimidirektiv. Ett minimidirektiv slår fast en lägsta skyddsnivå som medlemsstaterna är skyldiga att garantera och förutsätter därutöver ett handlingsutrymme. Denna princip slås fast i utstationeringsdirektivet, som inte hindrar att förmånligare arbets- och anställningsvillkor tillämpas. Att denna huvudregel ska gälla på arbetslivets område slås också fast i EG-fördraget. Tjänstedirektivet är inte ett minimidirektiv, utan ett harmoniseringsdirektiv. Det är därför oundvikligt att handlingsutrymmet kommer att påverkas. Vi vill därför se ett klargörande i tjänstedirektivet om att principen om att förmånligare arbets- och anställningsvillkor är tillåtna alltjämt gäller.
I ingressen till utstationeringsdirektivet slås fast att det inte inverkar på rätten att vidta stridsåtgärder. Denna bestämmelse är inte tillräcklig för att värna kollektivavtalen. En sund arbetsmarknadsmodell bör primärt bygga på förhandlingar och samförstånd med stridsåtgärder endast som en sista utväg. Förhandlings- och föreningsrätten måste därför också värnas. Tore Sigeman menar, i likhet med den svenska lagstiftaren, att utstationeringsdirektivet tillåter värdlandet att vid utstationering ställa krav på att värdlandets regler om förenings- och förhandlingsrätt ska tillämpas, då det är regler som rör "ordre public". En sådan tolkning anser vi är vansklig att förlita sig till. Vår tvekan beror bl a på att direktivet talar om andra "arbets- och anställningsvillkor", något som understryker det faktum att utstationeringsdirektivet syftar till att lösa lagvalet avseende arbetstagarna individuella rättigheter, snarare än de kollektiva.
Men inte heller en rättslig garanti för de kollektiva rättigheterna är tillräcklig. Det föreslagna förbudet mot krav på att tjänsteföretaget ska ha en representant i utstationeringslandet blir därmed ett problem. Vem ska facket då förhandla med? Kommissionen har nu sagt att värdlandet ska kunna ställa krav på företag att utse en utstationerad arbetstagare som representant. Det är ett steg i rätt riktning. Inte minst för att undvika ett system som riskerar att bli konfliktskapande och hämmande för den fria rörligheten för tjänster.