Svensk modell på gott och ont

Det pågår en tävling i att försvara den svenska modellen.
Alldeles nyss var det mest fackföreningsrörelsen som öppet stred för saken. Arbetsgivarna verkade nästan generat låtsas som om de inte hade med saken att göra.
Var det Fredrik Reinfeldt som bröt vallen? Modellen är utmärkt, säger moderatledaren plötsligt till allas förvåning.
Bo Antoni från byggindustrin anser att den svenska modellen är i fara om den ska bygga på deras 70 år gamla avtal.
Almegas Jonas Milton är orolig för att tunnelbanans vilda strejk ska rasera principen.
Industrins fack har en Värngrupp, (sid 8)
Tomas Östros rasar mot EU-kommissionären Charles McCreevy´s (var det så starkt egentligen?) uttalande om att Sverige saknar minimilöner, (sid 13).
Nu oroas Svenskt Näringsliv av lagplaner på rätt till heltid till exempel. Dels för att företagarna själva inte ska få bestämma verksamhetens behov. Men också för att parterna ska komma överens utan inblandning. Svenska modellen ska vara flexibel för marknaden.
Ett exempel är den överenskommelse som ansvarsfullt träffats om regler för utländska företag. Trots att allt ordnat sig lade departementet inte ner sin pågående utredning om lagstiftning.
Det är förståeligt att parterna blir irriterade.
Men båda sidor är pigga på att kräva hjälp när ställningen på marknaden försvagas. LO lobbar öppet för lagstiftning när fackförbunden inte förmått driva igenom förbättringar.
Och arbetsgivarna vill begränsa strejkrätten - när lockoutvapnet gjorts omöjligt av marknadens krav på just in time.
Det är väl bra om de som verkar i modellen också bestämmer sig - tar principerna på allvar, även på ont.