Väljer EU undantag eller reellt inflytande?

På EU-nivå talas det om arbetstagarinflytande i olika sammanhang. Inflytandet brukar delas upp i två delar. Dels regler om information och samråd - dels regler om medverkan, det vill säga styrelserepresentation.
Efter förhandlingar i 31 år kunde medlemsstaterna inom EU så småningom fatta beslut om ett direktiv om arbetstagarinflytande i Europabolag i oktober 2001.
Direktivet som innehåller såväl generella regler som information och samråd som medverkan införlivades i Sverige genom en särskild lag som trädde i kraft den 8 oktober 2004.
Från den fackliga sidan var vi måttligt förtjusta över reglernas konstruktion och materiella höjd. Vi hade önskat ett bättre regelverk men såg resultatet ändå som en norm vi kunde leva med - inga Europabolag utan en ordning för arbetstagarinflytande med såväl generella regler om information och samråd till arbetstagarna samt medverkan.
Med nordiska ögon är arbetstagarinflytandet i dess olika former en tillgång för såväl företag som de anställda. Våra modeller med starka, ansvarstagande, fackliga organisationer med kollektivavtal och samhälleliga skyddsnät ger en god grund för såväl utveckling av verksamhet som ansvarstagande vid omstruktureringar.
I EU-förhandlingarna möttes vi delvis av ett annat synsätt från många av medlemsländerna. Arbetstagarinflytande var något som det i första hand gällde att hitta undantag för - något som företagen bör slippa.
Efter de 31 årens förhandlingar uppstod emellertid "en miss" i Europabolagsreglerna som stärker arbetstagarnas ställning i förhandlingarna. Om arbetstagarna avstår från att utse en förhandlingsdelegation så blir det nämligen inget Europabolag.
Kommissionen vill att medlemsländerna ska täppa till "denna lucka" i nationell rätt i såväl europabolagsreglerna som för europakooperativ. Det bör inte ske utan regleringen bör ändras på normalt sätt, det vill säga vid en revision av de ifrågavarande direktiven, och inte genom att vissa medlemsländer fyller ut glappet/luckan i nationell rätt.
Hade den nationella utfyllnaden syftat till att säkra direktivets skydd för arbetstagarinflytande hade principfrågan ställt sig annorlunda. Nu handlar det om kommissionens önskan att säkra att associationerna i fråga kommer till stånd, även utan en initial medverkan från arbetstagarna själva.
Direktivet om europeiska företagsrådet skulle ha reviderats för länge sedan - men såväl arbetsgivarna som kommissionen motsätter sig det. Som en följd av detta har vi ett omodernt direktiv med höga trösklar, som saknar garantier för att information och samråd kommer tillstånd före beslut, inte erkänner facket roll samt saknar effektiva sanktioner.
För ett reellt inflytande krävs också att det finns nationella regelverk och fackliga organisationer som kan bära rättigheterna. Det EG-direktiv - EU-MBL - som skulle garantera detta blev alldeles för utvattnat för att kunna spela den rollen.
EUs arbetsrättsliga reglering av arbetstagarinflytande ser ut som ett jättelikt pussel utan någon genomtänkt struktur. Samtidigt som det grundläggande regelverket (EU-MBL m m) ser ut som det gör dyker det upp regler som ska ge sken av att säkra arbetstagarinflytande än här än där. Senast i bolagsrätten.
Den tidigare kommissionären för den inre marknaden Bolkenstein presenterade 2003 en aktionsplan som handlar om att modernisera bolagsrätten. Planen har lett till en rad åtgärder, bland annat ett direktivförslag från 2003 om gränsöverskridande fusioner. Förslaget innefattar numera regler om medverkan men riskerar att etablera en lägre europanorm för arbetsta-garinflytande än i europabolagssystemet genom att ej ha generella regler om information och samråd och genom att tilllämpningen av stupstocksreglerna i större utsträckning uteblir när parterna ej blir överens.
Det senare innebär i realiteten att EU förstärker den redan starkes rätt - det vill säga arbetsgivarens ställning i förhandlingarna. Således lanseras nu i EU en lägre norm för arbetstagarinflytande än vad som efter 31 år fastslogs i europabolagsreglerna. Detta är anmärkningsvärt eftersom det handlar om grundläggande rättigheter för
arbetstagarna.
Udden i förslaget riktas visserligen mot det tyska systemet för arbetstagarinflytande men genom att lansera en tröskel för att reglerna skall slå till vid 500 arbetstagare riktar man även in sig på länder med låga trösklar i lag - som de svenska
styrelserepresentationsreglerna.
För tillfället har det undantaget täppts till bland annat på grund av träget arbete från vår sida för en skrivning i en överenskommelse den 10 maj 2005 i europarlamentet innebärande att 500-tröskeln inte realiseras. Överenskommelsen i europaparlamentet riskerar att få smittoeffekt på de förhandlingar som snart skall starta angående ett nytt bolagsdirektiv - flytt av bolagssäte. Det direktivet kan på allvar komma att urholka det arbetstagarinflytande vi har i dag, om den nuvarande avregleringstrenden som många medlemsländer driver i EU håller i sig.
Globaliseringen kommer inte att göra halt bara för att EU hamnat i en kris efter Frankrikes och Hollands nej till ett nytt fördrag. För mig är det uppenbart att vi behöver EU för mycket - bland annat för att åstadkomma gemensamma överstatliga minimiregler för att säkra ett gränsöverskridande arbetstagarinflytande. Ett regelverk som inte får försämra det skydd som redan uppnåtts nationellt och som tar hänsyn till nationell praxis.