EUD bekräftar praxis om neutralitetspolicy

Vid en intervju om en praktikplats på ett kontor i Belgien upplyste arbetsgivaren den sökande om att arbetsplatsen tillämpade en strikt neutralitetspolicy som förbjöd alla typer av uttryck för religiösa, filosofiska eller politiska övertygelser.

Den sökande kvinnan, som bar muslimsk huvudduk, gjorde klart att hon inte skulle ta av sig sin huvudduk för att rätta sig efter neutralitetspolicyn. När hon sedan inte fick praktikplatsen väckte hon talan i domstol mot företaget som inte erbjöd henne praktikplats. Som grund för sin talan menade hon att hon hade blivit diskriminerad på grund av sin religiösa övertygelse.

För att kunna avgöra målet frågade den belgiska domstolen EU-domstolen dels om huruvida direktivets diskrimineringsgrund ”religion och övertygelse” är en grund eller om det är möjligt att separera tro från övertygelse, dels om när en neutralitetspolicy kan anses vara diskriminerande.

I sin dom konstaterade EU-domstolen inledningsvis att ”religion och övertygelse” är en grund som inte är delbar. Den omfattar förutom religion även filosofiska och andliga övertygelser. Däremot omfattar den inte politiska övertygelser eller åsikter.

Gällande frågan om neutralitetspolicyn konstaterade EU-domstolen att det är fastslaget i praxis att en sådan inte utgör direkt diskriminering. För att det ska vara fråga om indirekt diskriminering krävs det enligt EU-direktivets artikel 2.2.b att en skenbart neutral bestämmelse missgynnar personer av en viss religion eller övertygelse utan att det är proportionerligt med hänsyn till ett berättigat mål.

Det kan i detta sammanhang noteras att den belgiska domstolens hänskjutande gjordes innan EU-domstolen hade meddelat dom i målen WABE och MH Müller Handel, C-804/18 och C-341/19, EU:C:2021:594 (refererad och kommenterad i Lag & Avtal 2021 nummer 4, sidorna 34 och 35).

Den domen klargjorde när en neutralitetspolicy kan anses vara indirekt diskriminering och introducerade ett nytt krav i form av att en arbetsgivare, utöver att kunna motivera en neutralitetspolicy, också måste kunna visa ett ”verkligt behov” av den. I den nu aktuella domen uttalade EU-domstolen att kravet på verkligt behov ”har sin grund i en önskan att av princip uppmuntra tolerans och respekt samt acceptans av en större grad av mångfald”.

Vidare upprepade domstolen att medlemsstaterna själva får avgöra hur religionsfrihet ska balanseras mot andra intressen som till exempel näringsfriheten. Det nationella självbestämmandet i denna fråga kan emellertid inte gå så långt att grunden för skydd av religion och övertygelse delas. Däremot är det möjligt att ge religionsfriheten ett starkare skydd än vad som följer av EU-rätten.