Forskare: Inte möjligt att gå vidare med Las-förslaget

2021-09-22 14:06  

DEBATT. Under remissomgången har förödande kritik riktats mot centrala delar av förslaget till nya Las. Det inte möjligt att gå vidare med dessa delar av förslaget, skriver forskarna Niklas Selberg och Erik Sjödin som ser tre alternativ för den fortsatta lagstiftningen.

Nu har remissvaren kommit på den reform av arbetsmarknaden som arbetsmarknadsministern kallar ”den största i modern tid”. Reformen utgör en sammanhållen helhet och vilar på tre delar: omställning, trygghet och anställningsskydd. Förslaget har inte tillkommit på det gängse sättet för stiftande av lag: Arkitekterna bakom reformen är de största arbetsmarknadsorganisationerna (Svenskt näringsliv, PTK, IF Metall och Kommunal). Vi har tagit del av remissvaren om anställningsskyddet och kan konstatera det saknas tydlig linje i svaren.

Vissa myndigheter tillstyrker, eller i vart fall avstyrker inte, förslaget (Skatteverket, Konjunkturinstitutet, Försäkringskassan, Domstolsverket m.fl.) – men eftersom dessa instanser inte har ansvar för arbetsmarknaden är det delvis oklart i vilken roll de svarar, och de ger heller inte några direkta argument för sin ståndpunkt.

Åter andra tunga instanser framhåller det problematiska i att inte samtliga arbetsmarknadsparter varit del i utarbetandet av förslaget, och att det utgör ett demokratiskt problem att ta fram lagstiftning på detta sätt (Arbetsgivarverket, SKR, Advokatsamfundet, delvis även LO).

Arkitekterna bakom reformen yttrar för egen del att deras överenskommelse ska genomföras utan några ändringar över huvud taget. I ett historiskt perspektiv är det anmärkningsvärt att arbetsgivare (Svenskt näringsliv) och arbetstagare (PTK, IF Metall och Kommunal) gemensamt svarar att de tillstyrker ett visst förslag. Dessa parter understryker även vikten av att ingen del ändras då det riskerar att skifta balansen i principöverenskommelsen.

Flera remissinstanser för fram kraftig kritik av den lagtekniska konstruktionen. Kritiken riktar framförallt in sig på två aspekter. För det första handlar det om den nya möjligheten att sluta kollektivavtal på huvudorganisationsnivå om när arbetsgivare ska kunna säga upp arbetstagare. Remissinstanserna pekar här på att internationell rätt hindrar ett totalt omintetgörande av anställningsskyddet och på att oerhörda rättstillämpningsproblem uppstår när kollektivavtal och lag ska tillämpas samtidigt för att lösa en tvist. För det andra handlar det om den nya regeln om uppsägning från arbetsgivarens sida, dvs. att uppsägning får ske om arbetsgivaren har sakliga skäl, istället för som idag saklig grund. Här pekar tunga instanser på att lagmotiven är internt motsägelsefulla och att det i framtiden kommer att bli mer oklart än idag hur det ska avgöras om en arbetstagare får sägas upp. Parternas målsättning om ökad förutsägbarhet förverkligas alltså inte.

I Januariavtalet kom Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna överens om att arbetsrätten skulle moderniseras. Som en följd av detta tillsattes Toijer-utredningen som levererade ett betänkande (SOU 2020:30) som kom att bli föremål för starka avståndstaganden. Av Januariavtalet följer att ”Om parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse.” Detta åtagande har visat sig vara en blank revers; politikerna har lovat lagstifta, oavsett sakligt innehåll i den överenskommelse parterna levererar. Nu när det lagtekniska resultatet av parternas överenskommelse föreligger kan vi konstatera att det visat sig vara svårt att förfara på detta sätt.

Under remissomgången har förödande kritik riktats mot centrala delar av parternas överenskommelse. Enligt vår mening är det inte möjligt att gå vidare med dessa delar av förslaget utan fördjupade analyser och betydande tillägg. Det är alltså inte möjligt att tillmötesgå förslagets arkitekter när de begär att deras förslag ska genomföras oförändrat.

Det är inte utan visst vemod vi tvingas konstatera att det lagförslag som ska förverkliga parternas principöverenskommelse i vissa delar inte lagtekniskt håller måttet.

Den situation vi befinner oss i idag var inte förutsedd av Januariavtalet: Delar av parternas överenskommelse kan av lagtekniska skäl inte genomföras.

I denna situation ser vi tre tänkbara vägar framåt. Den första är att mot bättre vetande genomföra principöverenskommelsen i oförändrat skick. Den andra är att genomföra den remissbehandlade Toijerutredningen. Den tredje vägen, som vi förespråkar, är att stryka eller omförhandla  de delar av reformen som handlar ändringen av saklig grund till sakliga skäl och den nya möjligheten att ingå kollektivavtal på huvudorganisationsnivå om utrymmet för  uppsägning.  

Parternas förslag innehåller många andra viktiga ändringar av reglerna mellan arbetsgivare och arbetstagare: utökat undantag vid turordning, att anställningen inte består under tvist, särskild visstidsanställning, stärkt skydd vid hyvling och heltid som norm. Dessa ändringar har ett närmare internt samband och utgör en helhet. Dessutom är de tydligt kopplade till de andra delarna av parternas överenskommelse: nya system för omställnings- och kompetensstöd, omställningsstudiestöd och senare även eventuellt ett nytt A-kassesystem. Det vore olyckligt om bristerna gällande de civilrättsliga reglerna om anställningsskydd skulle fördröja genomförandet av dessa reformer. Att stryka alternativt bordlägga nämnda delar av förslaget skulle inte ändra den övergripande balansen såvitt gäller principöverenskommelsens övriga delar. För övrigt föreslog inte Toijer-utredningen att reglerna om uppsägning på grund av personliga skäl skulle ändras.

Det är alltså inte möjligt att, som dess upphovspersoner önskar, gå vidare med hela partsförslaget. Att lagstifta i enlighet med förslaget om sakliga skäl och avtalsfrihet på huvudorganisationsnivå är enligt vår mening inte förenligt med ambitionerna att skapa en fungerande moderniserad arbetsrätt. Parternas principöverenskommelse löste ett politiskt problem i samband med regeringsbildningen 2018 genom att flytta bort en svårlöst politisk fråga från de politiska stridslinjerna – men att genomföra det bristfälliga liggande lagförslaget i enlighet med vissa arbetsmarknadsparters önskan är ett för högt pris att betala. Att hitta en väg framåt för arbetsrätten är nu återigen en politisk fråga. Arbetsmarknadsregleringen är ju inte till för att lösa problem för politiker, utan för att skapa de bästa förutsättningarna för arbetstagare och arbetsgivare.

 

Niklas Selberg & Erik Sjödin

Arbetsrättsforskare vid Lunds respektive Stockholms universitet

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer