Forskare om Foodora-målet: AD borde ha beaktat EU-rätten

2023-01-18 19:00  
AD borde ha beakta EU-rätten i Foodora-målet, skriver forskare vid Lunds universitet. Foto: Janerik Henriksson/TT

DEBATT. Parterna i Foodora-målet har inte yrkat på att frågorna bör belysas utifrån ett EU-rättsligt perspektiv, men det befriar inte AD från att beakta EU-rätten i sin helhet, skriver forskarna Maria Fritz, Ann-Christine Hartzén och Annamaria Westregård, vid Lunds universitet.

Av: Maria Fritz, forskare och jur.dr.

Ann-Christine Hartzén, universitetslektor och fil.dr.

Annamaria Westregård, universitetslektor och docent,

Alla verksamma på Institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet

 

Nyligen avkunnade Arbetsdomstolen det så kallade Foodoramålet. Här var frågan vilken av två tänkbara juridiska personer som var arbetsgivare till ett mopedbud. Var det plattformsföretaget Foodora AB varifrån ombudet fick sina uppdrag via en app eller var det i ett bemanningsbolag, Pay Salary Sverige AB, där mopedbudet var anställd ett arbetspass åt gången och sedan hyrdes ut till Foodora. Frågan ställdes på sin spets då Foodora stängde av mopedombudet från appen. Målet gällde huruvida mopedbudet blivit avskedad. AD konstaterade att mopedbudet inte var anställd hos Foodora och avslog Transports talan.

Det aktuella mopedbudet hade först en anställning hos Foodora men bytte sedan på eget initiativ till att bli mopedbud och konstruktionen med bemanningsbolaget. Här finns frågetecken kring huruvida Pay Salary var ett bemanningsbolag eftersom mopedbudet inte hade ett normalt arbetsförhållande med Pay Salary, som främst tycks ägna sig åt löneadministration. I analysen av om Pay Salary var att betrakta som ett bemanningsbolag inriktade sig AD på avtalsformuleringar i dels serviceavtalet mellan Foodora och Pay Salary, dels ramavtalet för intermittenta anställningar mellan Pay Salary och mopedbudet. Eftersom det i dessa avtal uppgavs ett syfte att hyra ut personal till Foodora, konstaterade AD att definitionen av begreppet bemanningsbolag enligt bemanningslagen var uppfyllt. AD utreder inte i sitt resonemang i vilken mån detta syfte tar sig uttryck i konkreta omständigheter, t.ex. huruvida Pay Salary åtar sig ansvar för att få in uppdrag som mopedbudet kan hyras ut till. Istället tar AD fasta på själva avtalskonstruktionen, vilket står i bjärt konstrast till den tradition som finns vid bedömningar om arbetet överhuvudtaget utförs av en arbetstagare.

Ur ett EU-rättsligt perspektiv finns också skäl att reflektera vidare kring detta, eftersom definitionen av bemanningsbolag har sin grund i bemanningsdirektivet och den nationella lagstiftningen därför ska tolkas i ljuset av detta direktiv. EU-domstolen har framhållit att bemanningsdirektivet inte bara syftar till att tillgodose företagens effektivitet, utan även arbetstagarnas behov av anställningstrygghet (C-426/20, Luso Temp och C‑681/18, KG). Syftet med direktivet är således bl.a. att främja möjligheten för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag att få fast anställning i kundföretaget (C-426/20, Luso Temp). Det upplägg som framträder i detta fall går tvärtemot detta syfte.

Arbetsdomstolen borde därför ha prövat den rättsliga kvalificeringen av anställningsförhållandet, inte bara på formell grund, utan också mot bakgrund av syftet med bemanningsdirektivet för att säkerställa att det inte rörde sig om ett anställningsförhållande som på ett konstlat sätt överförde den tidigare anställde i kundföretaget (Foodora) till en osäkrare anställning i bemanningsföretaget (Pay Salary) i syfte att kringgå de arbetsrättsliga skyldigheter som ålåg Fodora i strid med bemanningsdirektivets syfte (C‑681/18, KG och C-359/16, Altun).

Ett sådant kringgående av Foodora kan betraktas som ett missbruk av EU-rätten, i detta fall bemanningsdirektivet, och borde därmed inte beaktas av AD vid den rättsliga kvalificeringen av anställningsförhållandet. Det innebär att Foodora kunde betraktas som mopedbudets arbetsgivare under hela anställningsperioden i detta fall. Med tanke på osäkerheten kring de EU-rättsliga förutsättningarna kunde AD ha begärt förhandsavgörande från EU-domstolen.

Parterna har förvisso inte på något sätt yrkat på att frågorna bör belysas utifrån ett EU-rättsligt perspektiv, men det befriar inte AD från att beakta EU-rätten i sin helhet, inklusive den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk. AD höll sig istället strikt till den nationella regleringen om bemanningsbolag och beaktade arbetstagarbegreppet ur detta perspektiv. Hade AD ”sett igenom” upplägget med bemanningsbolaget och fastslagit att Foodora var arbetsgivare hade detta fått konsekvenser för hela bemanningsbranschen. Domen kan möjligen förklaras med att det i Foodoramålet inte var fråga om att avgöra huruvida mopedbudet var anställd eller egenföretagare som det var i AD 2013:92. Där såg Arbetsdomstolen tvärt om ”igenom” det inskjutna bolaget. EU-rätten, och i synnerhet missbruksprincipen, tycks emellertid inte ha beaktats i Foodoramålet.

Artikelförfattarna ingår i en forskargrupp som arbetar med den digitaliserade ekonomin i ett projekt på Lunds universitet.  

 

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna

Tidningen