Heltid som norm – annars är du onormal

Inom ett antal avtalsområden, bland annat inom det kommunala området, på svensk arbetsmarknad pågår ett partsgemensamt arbete där tanken är att heltid ska vara norm. Inför kommande förändringar i Las ska det också föras in heltid som norm.

Syftet är vid en hastig betraktelse naturligtvis gott då många arbetstagare hamnat i ofrivillig deltid. Detta i sin tur har gett lägre livsinkomst och därmed lägre pension.

Men som bekant finns det två sidor även på detta mynt.

Bara det att föra in begreppet norm är för mig något märkligt. Vad är norm? Vem bestämmer det? Och vad är inte norm? Är man då onormal?

Under stora delar av vårt liv förväntas vi göra många viktiga val. Exempelvis val av utbildning, val av yrke, hur vi placerar våra pensionspengar, vilket elavtal vi väljer, om vi skaffar barn eller avstår från att skaffa barn, om vi gifter oss eller avstår från att gifta oss, vi väljer bostad och vi byter jobb. Listan kan göras lång om de olika val vi gör under vår livstid.

Samtidigt med frågan om heltid som norm pågår en förändring där vi förväntas (eller ja, vi får ju välja…) jobba längre upp i åldern. I skrivande stund är den så kallade Las-åldern 68 år men kommer nästa år att ändras till 69 år.

Många människor jag träffar, såväl i ett arbetsrelaterat som privat sammanhang, ger uttryck för sina funderingar att kanske inte jobba heltid. Det finns som bekant många andra värden i livet utöver lönearbete. Skälen till att inte önska heltid kan naturligtvis vara olika.

Och inte minst kan det vara önskvärt för många att kunna (och ha lust att) arbeta fram till 69 år, och kanske ännu längre, givet att villkoren är rimliga.

Den norm som då tycks råda är att man förväntas köra med full kraft ända in i kaklet och sedan från en dag till annan sluta arbeta. Snacka om förändring över en natt.

Det finns sålunda risk att heltid som norm kan ställa till det. Genom att lägga på en våt filt (läs heltid som norm) framstår många av de personer som vill arbeta annorlunda som minst sagt onormala. De tycks ju inte veta sitt eget bästa!

Många gånger blir argumentationen något märklig då denna i sammanhanget "onormala" person måste förklara för sin omgivning om varför han eller hon inte arbetar heltid. Så länge deltiden kan förklaras med föräldraledighet är det förvisso helt okej. Det finns således en i betraktarens ögon objektiv anledning.

Men de andra personerna som valt deltid av andra skäl kan lätt framstå som något onormala. Det är väl aldrig det omvända gäller, det vill säga att frågan ställs om varför någon jobbar heltid?

Nu förutsätter förvisso arbetstidsmåttet att arbetsgivare och arbetstagare är överens. Men bara det att begreppet heltid som norm finns riskerar att försvåra en seriös diskussion om att kanske inte arbeta heltid.

Livet är fullt med individuella val och det bör rimligen vara individen som gör dessa val utan att det finns någon osynlig hand som talar om vad som kan anses vara normalt.