Lars Lindgren: ”Strejka inte för småsaker”

2017-02-23 00:00 Lena Gunnars  

MOT VÄGGEN. Transports förbundsordförande Lars Lindgren har inte lust att lämna plats till någon efterträdare. Han fyller 60 i maj. – Stadgarna styr mitt förtroendeuppdrag. Där står inget om åldrar.

I hamnarna har Transport kollektivavtalet, men i en del av dem har Hamnararbetarförbundet majoriteten av medlemmarna – har de mer att erbjuda?

– När nya rekryter kommer till hamnen går de med i Hamnarbetarförbundet för att det heter just ”hamn”. Hamnarbetarförbundet är rent historiskt en utbrytning från Transport. Vi hade ett antal hamnarbetare, främst på norrlandskusten, som inte rättade sig efter ett kongressbeslut i slutet av 1960-talet om att avdelningar skulle läggas ihop. Vår dåvarande förbundsstyrelse tog beslutet att utesluta nästan ett tusental hamnarbetare. De bildade då Hamnarbetarförbundet.

Kan hamnarbetarna ha tjänat på att det finns två förbund, ett som saknar fredsplikt?

– Ja, absolut.

Arbetsgivarna vill se över konfliktreglerna, kommentar?

– När arbetsgivarna är upprörda över att Hamnarbetarförbundet kan konflikta trots att vi har fredsplikt säger jag att ”det får ni prata med riksdagen om”. Konfliktreglerna och rättigheterna att organisera sig i föreningar är reglerat i grundlagen. Det Hamn­arbetarförbundets avdelning 4 håller på med i Göte­borgs hamn triggar en utveckling mot en grundlagsändring. Man måste värna om konfliktvapnet och inte gå ut i konflikt för småsaker.

Du har sagt att den svenska modellen är hotad, är det så illa?

– Våra kollektivavtal blir utsatta för hård press om de inte följs av dem som kör transporterna i det här landet. Varför skulle bara vissa företag betala enligt kollektivavtalet medan andra inte behöver betala något?

Vad kan göras åt situationen?

– Vår uppgift är att teckna och vidmakthålla kollektivavtal. Då får vi konkurrensneutralitet. Nu översvämmas vi av utländska transportföretag som kör de långväga transporterna och dumpar löner. Det fattar industrin, men den har ingen solidaritet med våra medlemmar. Inte facken inom industrin heller. De vill ha billiga transporter. Allmängiltighetsförklarade kollektivavtal skulle kunna vara en del av en lösning.

Brukar Facken inom industrin lägga sig för lågt?

– Naturligtvis. För mig är förhandlandet ren psykologi. Om mina förtroendemän ska förhandla och vill ha 600 spänn så säger de inte just den summan. De kräver istället 1 100 kronor. Sedan börjar man förhandla utifrån det.

Jag har hört att du brukar inleda alla förhandlingar med att kräva 1 000 kronor, stämmer det?

– Som förhandlare får man vara lite full i fan. Det är likadant i andra förhandlingar. Men man måste tänka på att båda parter måste ”vinna något” att bära hem till sina huvudmän.

Ni är ett förbund med tarifflöner, hur påverkar det din inställning till nivån på märket?

– Tarifflöner är både bra och dåliga. Vi har väldigt liten löneglidning, men vi tillförsäkrar samtidigt att alla medlemmar får bra ingångslöner och höjningar. Jag kan förstå att Facken inom industrin kan vara nöjda med att gå in med 2,8 procent i lönekrav. Deras medlemmar kan ju lokalt lyckas få en halv procent till.                        

Er fackförbundstidning avslöjade att ni åsikts­registrerar era medlemmar, hur reagerade du?

– Jag tror att själva åsiktsregistreringen var en storm i ett vattenglas. Det stora problemet var att uppgifterna låg lagrade i vårt datasystem. Vi har anmält oss själva till Datainspektionen. Besked därifrån kommer i sommar.

Hur ser Sveriges åkeriers framtid ut, ska de bara köra inrikes?

– Det är angeläget att vi får regler som går att efterleva. EU-direktiven som styr åkerinäringen i hela Europa har misslyckats för att marknaden släppts helt fri. Då får vi människor från Öst- och Centraleuropa som blir grovt utnyttjade. Det är värre än modernt ­slaveri.

Hur sköter sig de utländska åkerierna?

– De har börjat etablera sig här och köper något allmänt matrum till sina chaufförer. När vi besöker lokalerna är det smutsigt och ­förarna tvingas sova i obekväma små lastbilshytter. Dessutom står bilarna och går på tomgång. När batteriet tar slut i lastbilarna tvingas förarna starta bilen för att hålla värmen på nätterna. Det blir en miljöfara.

Du fyller 60 år i maj, men kandiderar ändå för en period till. Varför?

– Mina företrädare har tyckt att det var bra att gå i pension vid 60. Jag kan inte tänka mig det. Stadgarna styr mitt förtroendeuppdrag. Enligt dem ska ordinarie kongress anställa ordförande, kassör och sekreterare genom val. Där står inget om åldrar. Sedan har vi på Transport haft ett pensionsreglemente att förhålla oss till. Jag säger ”låt kongressen avgöra”.

Om du inte blir omvald, blir du långtradarchaufför igen då eller blir du utkonkurrerad av utländska åkerier?

– Det är helt klart att jag ska arbeta vidare. Det blir inom åkerinäringen på ett eller annat sätt. Så länge kroppen orkar och huvudet hänger med arbetar jag.

Gillar rökverk

Namn: Lars Lindgren.

Ålder: Snart 60 år.

Gör: Ordförande för Transportarbetare­förbundet.

Bakgrund: Lång­tradarchaufför ute i Europa i 15 år. ”Jag började min yrkesbana som möbelsnickare 1973 men hade svårt för att ’stå’ stilla. Därför tog jag trafikkort 1979 och började som lastbilschaufför på Helsingborgs Fjärrtransport 1980. Jag stannade där till 1995 då jag började som lokalombudsman i Transports avdelning 14 i Helsingborg.”

Bor: Bjuv.

Familj: Fru och två söner.

Utanför jobbet: Jag kopplar mest av, röker en cigarr och läser en god bok.

Lars Lindgren väljer tre

☑ Långtradare - ☐ Ferrari

☐ Kostym - ☑ T-shirt

☑ Böcker - ☐ Ljudböcker

Lena Gunnars

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna

Tidningen