”Las är som en schweizerost”

När vi träffas är hon precis nyvald som förbundsordförande och har redan hunnit avverka ett antal intervjuer om hur det känns.

Är du trött på att prata om att du är den första kvinnan på ordförandeposten?

– Nej. Men för vår interna organisation är det ingen sensation att vi fick en kvinnlig ordförande. Under sex år har vi i våra handlingslinjer haft som mål att få fler kvinnor i be­slutande organ. Men jag har ju inte blivit vald för att jag är kvinna. Det hade lika gärna kunnat bli vår förbundssekreterare Anna Jensen-Naatikka eller vår avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

IF Metall är fortfarande ett mansdominerat förbund, vad tänker du om det?

– Vi har över 40 000 arbetande kvinnor bland våra medlemmar och är faktiskt LO:s tredje största kvinnoförbund, om vi ser till numerären.

Märket ifrågasätts från flera håll, är det verkligen bästa lösningen?

– Det är en bra lösning, men inte på allt.

Var ser du brister?

– Det är svårt att komma åt strukturella löneskillnader där grupper är felvärderade. Men lönebildningen är inte det enda receptet för att få bort orättvisorna. Vissa saker kan göras inom ramen för lönebildningen, som låglönesatsningen, men andra saker måste också ske.

Är det inte bara de mansdominerade branscherna som gynnats av detta upplägg?

– Nej, det har verkligen gynnat till exempel Hotell- och restaurangfackets medlemmar, som är de allra lägst betalda. Märket har gett lika mycket till lågavlönade grupper som det har hållit igen för dem med marknaden i ryggen.

Varför har parterna tolkat låglönesatsningen så olika?

– Det är problematiskt att tolka märket så exakt på hundradelar som motparterna i LO-sfären gjort. Avsikten var inte så. En normering behöver vara vidare. Inom LO-samordningen hade vi även kommit överens om att vi inte skulle behöva sälja något annat för att få låglönesatsningen.

Var de opartiska ordförandenas hemställan för ”luddig” och lämnade utrymme för olika tolkningar?

– Nej. Vi var jätteöverens när förhandlingarna var klara. Sedan på presskonferensen efteråt förstod vi att det är något spel vår motpart lagt upp som gjorde att de sedan sa på ett annat sätt. Det speglar mer tvistigheterna inom Svenskt Näringsliv om industrinormeringen.

Hur ska man minska klyftorna till tjänstemännens lönenivåer?

– På hela arbetsmarknaden har glappet till tjänstemännen blivit större de senaste 20 åren. Men vi som samverkar i facken inom industrin har brutit den trenden. Det borde kanske få andra sektorer att också samverka mer. En del menar att vi inte ska räkna löneökningarna i procent. Men Medlingsinstitutet kommer alltid att mäta lönekostnadsnivån i procent.

Du talar mycket om kompetensutveckling, kan det minska glappet?

– Det är en del av svaret. Man behöver titta på hur medlemmarna får del av kompetensutveckling och hur kvinnor med mindre kvalificerade jobb får det.

Vad menar du konkret med kompetens­utveckling?

– Att få rätt kunskaper för att vara anställningsbar i en ny industri där digitaliseringen fått genomslag.

Varför har ni inte lyckats bättre trots att det finns inskrivet i kollektivavtalen?

– Vi har inte jobbat tillräckligt bra med det. Varken vi eller arbetsgivarna har någon riktig plan för hur det ska se ut om fem år. Det finns också alltid en viss misstänksamhet från arbetsgivarna om det här skulle kunna bli löne­drivande. Men i grunden förstår de flesta att det är en konkurrensfördel att personalen har rätt kompetens.

Har ni medlemmar som blivit av med jobbet för att de saknat rätt kunskaper?

– Ja, las är i dag som en schweizerost. Den allmänna bilden är att det är anställnings­tiden som räknas, men man måste behålla rätt kompetens för att produktionen ska kunna fortgå. Ingen facklubb sätter sig ner och gör en lista med avsteg från avtalsturlistan som inte är relevanta.

I avtalsrörelsen var flexibel arbetstid en het fråga. Har ni någon förståelse för att arbetsgivarna vill kunna utöka arbetstiden?

– Ja, vi måste vara flexibla inom vissa gränser. Mest debatt har det varit om line-produktionen där man har kollektiv produktionsövertid, Då måste nästan hela gänget in och jobba övertid. Det finns en gräns för hur mycket våra medlemmar kan ställa upp. Kollektivavtalen ger möjlighet att jobba över 200 timmar per år.

Du blev fackligt aktiv som 20-åring, varför har ni så svårt att rekrytera nya medlemmar?

– Under finanskrisen tappade vi 40 000 medlemmar, däribland många nya, unga förtroendevalda. Unga är inte ointresserade av facket. Det handlar bara om att ställa frågan. Vi behöver vara mer flexibla i vårt sätt att arbeta och kan bli mer öppna kring hur man formar ett förtroendeuppdrag.