”Man bör ha liten mun och stora öron”

2022-12-07 10:46 Leif Holmkvist  

PROFILEN. Få svenskar har påverkat vår ekonomi under 2000-talet mer än Per Widolf. Men själv skulle Industriarbetsgivarnas lågmälde förhandlingschef aldrig uttrycka sig så storvulet, utan prata om lagarbete och samspel mellan parterna.

Så låt oss börja med lite siffror, förhandlare gillar ju sådana. Per Widolf har jobbat med avtalsrörelserna i 20 år, sedan han 2002 klev in på dåvarande Metallgruppen efter två år som tingsnotarie i Eskilstuna. Vinterns avtalsrörelse blir hans nionde och han fyller 50 mitt i slutspurten.

Sedan 2009 har han varit förhandlingschef för Industriarbetsgivarna, en av de tyngre bland de 13 partsorganisationer som sätter märket och därmed avgör såväl våra löner som landets ekonomiska utveckling.

De åtta avtalsrörelser Per Widolf hittills medverkat i har satt normen för 18 års samlade lönesummor på i runda tal 35 000 miljarder kronor. Alltså 35 biljoner, omkring sju års svensk BNP eller 30 statsbudgetar. En promille vid förhandlingsbordet är drygt två miljarder kronor i lönekostnad.

Men i år blir det inga reallöneökningar för svenska löntagare och inte nästa år heller. Det är första gången, förutom 2011, som löntagarna går back under de 25 år som industriavtalet satt märket för lönerörelsen. Det är inte utan viss stolthet Per Widolf beskriver partssamarbetet.

– Industriavtalet ska leverera konkurrenskraft och långsiktighet, god löneutveckling och goda anställningsvillkor. Det hänger ihop.

Avtalet är en doldis som gemene löntagare mest hör talas om under avtalsrörelserna när märket spikas. Men parterna lever med det dagligen:

– Det är så mycket mer, samverkan i avgörande frågor för industrin såsom utbildnings-, energi- och transportfrågor, påpekar Per Widolf. Vi utreder och jobbar med opinionsbildning.

När inflationen nu gröper ur lönerna är det många som frågar om märket verkligen håller i år. Per Widolf skakar på huvudet.

– Jag tycker att frågan är helt fel ställd. Det är mer relevant att fråga om vi skulle klara av en sån här situation utan ett industriavtal.

Så vill han förklara något viktigt, att det inte handlar om en bunt papper, många svårtolkade paragrafer eller personer som skakar hand inför medierna. Utan att det handlar om att bygga något bestående och mer stabilt.

– Organisationer och system måste klara personförändringar, regeländringar eller ändrade omvärldsförhållanden. Våra företag inom exempelvis stål och metall har haft relationer med det som i dag är IF Metall sedan förra sekelskiftet. Organisationer ska lära känna och förstå varandra och det är industriavtalet ett typexempel på. Det är robust, trots att ingen av det första avtalets förhandlare är kvar. Några är dock i dag OPO (opartisk ordförande) eller medlare.

Med sin långa erfarenhet från industriavtalet kan Per Widolf se hur förhandlingarna förändrats.

– Industriavtalet skrevs om 2011. Vi hade då bland annat haft en konflikt inom massa- och pappersindustrin 2010 och avtal som 2007 hamnade för högt när sedan Lehmankraschen kom 2008. Tjänstemännens och arbetarnas avtal hade dessutom 2010 fått olika löptider. Efter det blev förhandlingarna tajtare och bättre koordinerade inom industrin. OPO-rollen har förtydligats och fått ökad möjlighet att styra förhandlingsprocessen.

Förr kunde det hända att parterna var överens veckor innan avtalen löpte ut. I dag förhandlas det in i det sista.

– Efter finanskrisen har produktiviteten sjunkit överallt. Det har i sin tur minskat utrymmet och lett till att förhandlingarna blivit tajtare, förklarar Per Widolf.

Men industriavtalets parter kan också driva fram viktiga systemförändringar. När finanskrisen härjade som värst 2009 hade Tyskland infört korttidsarbete, men svenska företag varslade. Krisen blev djup och kort, men de svenska företagen hade svårt att komma i gång och halkade efter konkurrenterna.

– Industrin tog då initiativ till avtal om korttidsarbete. Sedan satte regeringen en lagstiftning på plats och därför kunde vi undvika en varselvåg under pandemin. Det hade knappast gått utan industriavtalet, säger Per Widolf.

Han har sannolikt hamnat på rätt plats i yrkeslivet utifrån sina intressen.

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och politik, och då ligger arbetsrätten nära till hands. Jag läste mycket arbetsrätt på extrakurser när jag pluggade juridik. Fast ett tag hade jag en faiblesse för tryckfrihet, haha, jag kunde ju ha hamnat på Medieföretagen.

Det var heller ingen självklarhet att han skulle söka jobb på arbetsgivarsidan.

– Nej, det var inte något ideologiskt avgörande. Jag blev tipsad om jobbet på Metallgruppen, som i dag är en del av i Industriarbetsgivarna. Men det stämde med min samhällspolitiska åskådning i stort.

Att bli en bra förhandlare är inget man kan läsa sig till på universitetet och heller inte lära sig på en kafferast.

– Det är klart man lär sig mer med tiden. Väldigt mycket är varianter på samma tema och då betyder rutin och erfarenhet en del. Sedan handlar det också om personlig läggning. Vissa växer in i rollen väldigt snabbt, det finns många duktiga unga förhandlare i dag.

Att lära känna motparten är helt nödvändigt, förklarar Per Widolf.

– Dynamiken i modellen är oförändrad, men hur man beter sig mot varandra är avgörande. Man måste förstå att vi företräder olika intressen men ändå är beroende av varandra.

Att navigera rätt i en snårig avtalsförhandling kräver att man vet vart man ska och var de framkomliga stigarna går.

– Man måste ha en arbetsgivarkompass precis som motparten också har sin kompass. Det gäller att vara trygg i den och inte fladdra. Man måste ha respekt för sin motpart och förstå vad motparten vill och varför. Då förväntar jag mig också att de sätter sig in i våra motiv.

För den utanförstående kan tonen mellan parterna ibland tyckas hård, men det kan bero på att medierna är konfliktorienterade och bara får se när förhandlarna brottas på mediescenen.

– Ibland vill vi markera och vara tydliga, medger Per Widolf. Då är det viktigt att kunna säga nej på rätt sätt. Men oftast är parternas intressen inte helt oförenliga, utan vi kan hitta vinn-vinn-lösningar. Det har vi lyckats rätt bra med så här långt.

Ett slitet fackskämt är att ombudsmän ofta har Lacostetröjor med krokodilmärket, alltså stor käft och små öron. Per Widolf vänder helst på liknelsen.

– En floskel, men sann för förhandlare, är att man bör ha liten mun och stora öron. Det är också bra att vara lagspelare, för en lyckad avtalsförhandling kräver insatser av ekonomer, statistiker, kommunikatörer och inte minst företagens representanter.

Per Widolf har i alla år sträckt ut sina 187 centimeter som basketspelare i Tureberg och senare som tränare.

– Jag tror man har nytta av att vara verksam i föreningslivet. Sport är alltid ett bra samtalsämne, även om det är mest ishockey där våra stora medlemsföretag finns.

Individuell skicklighet och ambitioner tillåts att spela en allt större roll när löner ska sättas. Nyligen höll Industriarbetsgivarna och IF Metall konferens på temat individuella löner.

– Det går långsamt, men i rätt riktning. De centrala metallavtalen hindrar inte det. Varken vi eller IF Metall vill ha ett tarifflönesystem. Det ska gå att differentiera lönerna, vad och hur man gör ska spela roll. Man måste kunna göra karriär utan att vara tjänsteman.

När väl de centrala parterna gjort upp om nivåer och villkor tar de lokala förhandlarna över. Det gör de bra, anser Per Widolf.

– Vi har väl utvecklade lokala förhandlingssystem med starka fackklubbar och erfarna arbetsgivare. Därför kan vi lägga stort ansvar lokalt för lönespridning ch hur systemen ska undvika godtycke. Vi vill ge de lokala parterna bra verktyg när de ska fördela potten

Kompetensbrist kan skapa löneglidning, på gott och ont, anser Per Widolf.

– De lokala förhandlarna är inte låsta, men följer normalt det centrala avtalet. Löneglidning kan uppstå då den stimulerar produktivitet eller på grund av mark-nadskrafter. Vi lägger oss inte i lokala bonussystem. Det kan vara ett sätt att premiera anställda om det gått bra.

Och en sak är parterna rörande överens om. Staten eller EU ska inte lägga sig i lönerörelsen

– Vi kan hantera minimilöner, men nästa EU-direktiv om lönetransparens är systemstörande och tvistedrivande. Riktade politiska satsningar på utvalda grupper eller den skattebefrielse på engångsbelopp upp till 3 000 euro som tyskarna infört gör lönepolitik till valfrågor och planekonomi

PER WIDOLF

GÖR: Förhandlingschef på Industriarbetsgivarna.

BOR: Villa i Sundbyberg.

FAMILJ: Fru, tre barn och en hund.

UTBILDNING: Juristexamen från Stockholms universitet.

INTRESSEN: Samhällsfrågor, basket och stugan.

 

INDUSTRIARBETSGIVARNA

⊲ Är arbetsgivarorganisationen för stål-, metall-, gruv-, massa-, pappers-, sågverks-, buteljglas- och byggnadsämnesindustrin samt svetsmekanisk industri.

⊲ Företräder över 1 000 företag med omkring 90 000 anställda. Är medlem i Svenskt Näringsliv och består av fem förbund: Stål och Metall Arbetsgivareförbundet, Skogsindustrierna Arbetsgivareförbundet, Gruvornas Arbetsgivareförbund, Byggnadsämnesförbundet och Svemek.

⊲ Förhandlar fram rikstäckande kollektivavtal för basindustrins branscher. Inom industriavtalet sätts märket som normerar för den övriga arbetsmarkna-den. Företräder medlemsföretagen i arbetsrättsliga tvister samt tillhandahåller rådgivning och utbildning i avtals- och arbetsrätt.

⊲ Medlemsföretagen producerar varor för ett exportvärde på cirka 290 miljarder kronor och står för en nettoexport på 155 miljarder kronor.

Leif Holmkvist

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna

Tidningen