Minimilöner och alternativa fackförbund

De flesta EU-länder har i dag lagstadgad minimilön. Men så har det inte alltid varit. Tyskland fick till exempel en lag om minimilöner så sent som 2015, och Storbritannien 1999.

Utvecklingen i Tyskland hänger samman med att kollektivavtalens täckningsgrad minskat kraftigt de senaste 30 åren. Samgåendet mellan Öst- och Västtyskland resulterade i att mycket produktion flyttade österut, och regeringen införde under 2000-talet mer flexibla anställningsformer och låglönejobb. Resultatet blev att reallönerna inte höjdes på cirka tio år. Många var lågavlönade, stod utanför facket, och kollektivavtalstäckningen hade sjunkit dramatiskt – från 85 procent i mitten av 80-talet till 58 procent år 2013.

– Facken började då kräva lagstiftad minimilön, för utan en sådan kunde det bli svårt att sluta hyggliga kollektivavtal, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.

I Storbritannien började fackförbunden försvagas redan på 80-talet, under den konservativa Thatcher-regeringen, som genom lagstiftning försvårade facklig verksamhet. Under 90-talet hade facken blivit så svaga att branschavtalen i princip avskaffades i privat sektor. Här sker inte längre några centrala förhandlingar, och kollektivavtal träffas enbart för den enskilda arbetsplatsen. Men eftersom facken i regel inte har några centrala avtal att luta sig mot blir det svårt att få till stånd avtal på arbetsplatsnivå.

– Då hänger det mer på arbetsgivarens goda vilja, säger Anders Kjellberg.

För den stora majoriteten privat­anställda i Storbritannien sätter arbetsgivaren ensidigt lönen, och ingen kan tvinga arbetsgivaren att förhandla individuellt. Ofta fattas beslutet inte ens av platsledningen utan på högre nivåer inom koncernen. Med detta som bakgrund införde Storbritannien minimilöner år 1999.

– Behovet blir större när det är så oorganiserat, säger Anders Kjellberg.

Kollektivavtal allmängiltigförklaras. Även om den fackliga organisationsgraden är låg kan en hög andel av arbetstagarna i ett land omfattas av kollektivavtal. I Frankrike, till exempel, är organisationsgraden bara 8 procent, men 95 procent av arbetstagarna täcks av kollektivavtal. Anledningen är att avtalen oftast allmängiltigförklaras i lag, vilket betyder att de utsträcks till att omfatta alla företag i en bransch.

Så kallade allmängiltiga kollektivavtal finns på flera håll i Europa, men kan fungera på olika sätt. I Finland allmängiltigförklaras alla branschavtal. I Norge däremot kan ett avtal allmängiltigförklaras om någon om avtalsparterna begär det, men avtalet gäller bara under löptiden, och måste sedan förnyas.

Alternativa fackförbund, så kal­lade gula fackförbund, är i dag vanliga i Danmark. Utvecklingen startade 2002, när den borgerliga regeringen genomförde en lagändring som gjorde det möjligt att bilda tvärfackliga a-kassor som inte längre behövde ha en branschkoppling. Resultatet blev att en rad nya a-kassor och så kal­lade alternativa fackförbund bildades. Förbunden lockar ofta med lågt pris, tecknar i regel inte kollektivavtal, och företräder inte medlemmarna vid tvist med arbetsgivaren. I dag har de alternativa förbunden i Danmark närmare 300 000 medlemmar, 16 procent av fackmedlemmarna, och 10 procent av löntagarna.

Gula fackförbund är från början ett namn på fackföreningar som är grundade av arbetsgivaren. I dag används uttrycket om alternativa fackförbund som ställer sig bredvid den traditionella modellen med kollektivavtal.