”Nu kunde vi inte samlas och sörja”

2020-06-25 00:00 Calle von Scheele  

Sorg. En digital minnesstund kan inte helt ersätta de fysiska mötena för sörjande arbetskamrater när en kollega går bort i coronapandemin.

Den erfarenheten har Svenska Dagbladets redaktion sedan en av landets skickligaste nyhets­foto­grafer, Tomas Oneborg, gått bort, 62 år gammal, ­efter tre veckors sjukdom.

– Beskedet om dödsfallet kom som en chock för oss på redaktionen. I vanliga fall är det en väldigt svår situa­tion när en medarbetare går bort. Nu kunde vi inte samlas och sörja. Det kändes outhärdligt, säger Anna Careborg, chefredaktör på Svenska Dagbladet.

Hon nåddes av dödsbudet en måndagskväll i slutet av mars. Den dagen arbetade hon och flera andra chefer till långt in på natten med bland annat förberedelserna av informationen till alla medarbetare. Morgonen därpå skickades ett sms ut om ett extra insatt videomöte. Strax efter klockan åtta kopplade medarbetarna upp sig.

– Jag berättade att Tomas gått bort och vad vi visste om dödsfallet vid den tidpunkten.

För att samtliga medarbetare skulle nås av dödsbudet skickades ett mejl med samma budskap ut till alla anställda några minuter senare.

Svenska Dagbladets hr-chef kopplade in S:t Lukas, vars psykologer gav grundläggande råd om kris- och sorgearbete till cheferna och fanns till hands under ­dagen och de kommande veckorna för medarbetare som önskade professionellt samtalsstöd.

Direkt efter den gemensamma informationen höll de olika avdelningarna på Svenska Dagbladet möten. På dessa videoträffar kunde medarbetarna fortsätta samtalen om arbetskamratens död och få information om krisstöd.

Samma dag sattes en virtuell minnesbok upp på redak­tionens intranät.

– Där strömmade bilder, minnen och scener in. ­Tomas Oneborg hade jobbat 34 år på tidningen och var en mycket omtyckt medarbetare.

Dagen därpå hölls den digitala minnes­stunden. Även den var väl förberedd.

– Kollegerna på visuella avdelningen gjorde ett fantastiskt fint bildspel med Tomas bilder. En annan kollega hade gjort en resumé över hans yrkesliv med start på 1970-talet och en utvald bild per år.

Under den digitala minnesstunden på eftermiddagen tände medarbetarna var sitt ljus var de än befann sig. De flesta arbetade hemifrån i Stockholmstrakten, men även medarbetare runt om i världen deltog.

– Han var viktig för oss och arbetsplatsen var viktig för honom. Jag blir fortfarande berörd när jag berättar om detta, säger Anna Careborg.

Hon förklarar att 80–90 procent av redaktionen fortfarande arbetar utspridda på distans.

– Det känns som om Tomas skulle kunna komma in på redaktionen när som helst, precis som han brukade. Vi har ju inte setts alla tillsammans sedan coronapandemin bröt ut.

Anna Careborg beskriver hur redaktionen kraftsamlade runt journalistiken och att flera kände att den, i den svåra stund de gick igenom, på många sätt var viktigare än någonsin.

Samtidigt saknar hon kolleger och de mänskliga mötena i vardagen.

– En arbetsplats består av människor. Vår inter­aktivitet är så otroligt viktig i många dimen­sioner. Både i de bästa av stunder och värsta av stunder söker vi stöd av varandra. I det här fallet med en nära medarbetares bortgång är det väldigt tufft.

Även om den virtuella minnesstunden var fin kan den inte kompensera för möten i verkliga livet. Redaktionen behöver nog någon form av samling för att bearbeta sorgen efter Tomas Oneborg när vardagen blir mer normal, be­dömer Anna Careborg.

– Vi har haft begravningar och minnes­stunder ­under hela mänsklighetens historia. De fyller en väldigt viktig funktion.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna