Anders Weihe: ”Löfven var väldigt oflexibel”

2017-01-26 00:00 Calle von Scheele  
Förhandlingsklimatet har blivit sämre de senaste åren, tycker Anders Weihe. Foto: Jörgen Appelgren

Märket. Anders Weihe, förhandlingschef i Teknikföretagen, förklarar att slutförhandlingen om märket i grunden inte skiljer sig från andra förhandlingar.– Alla sker ytterst mot bakgrund av stridsåtgärder.

Kaffebrickan är framdukad på bordet i ett sammanträdesrum med några av Teknikföretagens tidigare ordförande i olja på väggarna. Industrihistoria och tungt ansvar lyser från målningarna på huvudkontoret.

Anders Weihe ska om några månader sätta märket, också det ett tungt ansvar.

– Jo, det rör sig om hiskligt massa pengar...

Men Anders Weihe värjer sig mot bilden av märkesförhandlarna som fyra ensamvargar, instängda i ett sammanträdesrum, i närkamp om nivån på märket.

– Om man vill spetsa till det kan man säga att vi sätter märket, men i praktiken fungerar det inte riktigt så. Om inte förarbetet är ordentligt gjort blir den sista förhandlingen meningslös.

Han har varit med sedan den första förhandlingen 1998, enligt industri­avtalets förhandlingsordning. Det övergripande syftet med reglerna är dels att ett nytt avtal ska vara klart innan det gamla löper ut, dels att förhandlingsordningen skulle ”ersätta” konfliktvapnet.

– I många av märkesförhandlingarna har vi haft en ganska god uppfattning parterna emellan om vad som låg inom det möjligas räckvidd.

I år har facken inom industrin gått ut med ett lönekrav på 2,8 procent. Det krockar med arbetsgivarnas yrkande om stärkt konkurrenskraft genom en väsentlig nedväxling av löne­ökningstakten, som behöver sänkas till klart under 1,5 procent.

Men förhandlingarna lär knappast inledas med en budgivning som startar på 2,8 procent och sakta snirklar sig nedåt.

– Nej, det är naturligtvis ingen hästhandel, utan vi för en diskussion fram och tillbaka. Vi arbetsgivare argumenterar om vad som är möjligt utifrån den globala konkurrensen. Facken resonerar utifrån vilken nivå de tror att de kan få acceptans för en uppgörelse. Tyvärr har frågan om vad övriga fack kan tänkas acceptera tagit alldeles för stor plats.

Bilden av förhandlingarna är inte fullständig utan en beskrivning av den förankring som sker. Förhandlarna är hårt kopplade till sina förhandlingsdelegationer. Innan märkesförhandlingen har djupa diskussioner om vad som är möjligt förts med delegationerna.

– Vår styrelse är vår förhandlingsdelegation. Vi har fortlöpande möte med dem, men i själva slutförhandlingen har vi inte utrymme att avbryta och kalla till styrelsemöte. Då måste man ha mandat. Och samma sak gäller facken, utgår jag ifrån.

– Redan före slutförhandlingen har vi en ganska god bild av vad som är möjligt att åstadkomma utan strids­åtgärder. Det är en övervägning som vi hela tiden måste göra.

Hur har förhandlingsklimatet utvecklats?

– Jag tycker att det har blivit sämre sedan förhandlingen 2011.

Anders Weihe riktar kritik mot dåvarande IF Metallordföranden, nuvarande statsministern, Stefan Löfven.

– Han var väldigt oflexibel under förhandlingarna och hade devisen payback time. Vi kunde inte föra konstruktiva resonemang.

Den lilla återhämtning som skett efter finanskrisen 2008 hade redan vänt nedåt och det hade facket inte tagit in, enligt Weihe.

– Förhoppningen om en snabb återhämtning av världsekonomin har inte inträffat. Under den tiden har vi inte haft något riktigt bra förhandlingsklimat, utan facken har varit ultimativa i fråga om löneutrymmet.

Både IF Metall och Unionen har tackat nej till intervjuer om märkesförhandlingen.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer